Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: "Varför är det så många som är osäkra på sig själva?"

Så stort. Så väldigt stort. Jag och min fästman har precis postat inbjudningarna till vårt bröllop. Helt plötsligt känns det otroligt verkligt och nervöst. No going back (typ!).

Den största anledningen till att jag är nervös är inte att jag är osäker på valet av äkta man, utan snarare att jag under en hel dag kommer stå i centrum. Allt kommer att fokuseras på mig och min blivande man. Blickar och kameror. Det är inte riktigt min grej om man säger så.

Det bottnar naturligtvis i en osäkerhet typisk för många tjejer och unga kvinnor som jag hoppas kommer gå över någon dag. Jag är 26 år och man hade ju kunnat önska att man vid den här tidpunkten i sitt liv skulle känna sig lite mer bekväm i sitt eget skinn än man gjorde när man var 15.

Naturligtvis har jag mognat en hel del sedan dess, tragiskt vore det annars, men fortfarande har jag svårt att acceptera mig själv som jag är, helt och fullt. Celluliter, tunt hår och bristningar kring höfterna.

Jag har svårt att se det som är positivt med mig själv, och där tror jag att många känner igen sig. Det är inte lika lätt att tänka på att man faktiskt har rätt fina ögon, eller för den delen, att man är en snäll människa – för att lämna utseendet för en sekund.

Men utseende har en väldigt stor betydelse i vårt samhälle. Vi matas hela tiden med bilder på vad vi ska tycka är vackert. Hur smal man ska vara, vad man ska ha för frisyr och hur man enkelt kan få sina läppar att se större ut.

Varför är det så här? Varför är det så många som är osäkra på sig själva, och varför handlar allt om utseende?

"Då jag gifter mig i höst vill jag att det ska vara jag som står där, och inte min bild av hur jag borde se ut."

Att förändra sitt utseende borde ha EN viktig betydelse i mina ögon, och det är om man inte känner att ens rätta jag lyser igenom. Exempelvis för transpersoner som känner att de fötts i fel kropp.

Jag är rätt säker på att jag inte är ensam i att önska att utseendet inte spelade någon roll. Utopin vore naturligtvis om vi värderades utifrån vår personlighet och utifrån vad vi faktiskt gör varje dag.

En annan dröm vore att vi en dag skulle vakna upp och helt plötsligt ha glömt bort vad ordet ”normal” betyder.

På många sätt ingår jag i ”normen” och har gjort det mer eller mindre hela mitt liv. Men bara på utsidan. Jag har kämpat med att vilja vara mig själv samtidigt som jag inte har velat sticka ut – åter till min rädsla för att stå i centrum.

På senare tid har jag dock känt hur jag sakta men säkert vågat sticka ut mer. Det är en klyscha, men livet är för kort för att låtsas att man är någon annan än sig själv.

Som ni kanske förstått så påverkas jag av de skönhetsideal som sköljer över oss i dag, men jag försöker att inte göra det. Då jag gifter mig i höst vill jag att det ska vara jag som står där, och inte min bild av hur jag borde se ut.