Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Säg farväl med en sång

När jag tänker tillbaka på den tid som varit kommer jag sällan ihåg år eller hur gammal jag var, det får jag räkna ut genom krångliga ekvationer med faktorer som ”före det” och ”efter det”.
Lite bättre kommer jag ihåg vem jag var och varandet kopplas gärna till vilka låtar jag diggade som värst just då.

– Musik är så fint på det sättet att man kan få tillbaka minnen så starkt, sade Håkan Hellström i SVT:s program De kallar oss artister.

Han spelar en countrylåt från barndomen och minnena gör honom så rörd att ansiktsuttrycken förändras. Stunder ur livet kommer tillbaka. De ligger orubbliga kvar i kroppen och triggas i gång av en melodi från bilfärder för länge sedan.

Med musik kan du beskriva din person och kanske ditt liv. Utan att yppa särskilt mycket berättar du om kärlek och sorg, livssyn, människosyn, politiskt tyckande och om du tror på någon högre makt.

Utan Guns N' Roses Appetite for destruction och Imperiets Tiggarens tal hade jag inte varit den person jag är i dag.

Jag vet, det låter väldigt pretentiöst, nästan så jag generar mig själv vid tangentbordet. Men det är så att musiken förde mig till de människor som kommit att betyda mest för mig i livet, vid sidan av den närmsta familjen.

Jag minns tydligt hur vi stod framför tv:n i Jennys vardagsrum och såg videon till Guns N' Roses Paradise city. Programmet hette Toppstationen och sändes i SVT.

Låten flöt ut som en överbrusig läsk i våra annars rätt så ohäftiga tonårsliv. Vi sörplade i oss som törstiga getingar och i svärmeriet stötte jag ihop med andra likasinnade. Vi klibbade ihop, kan man väl säga, och sitter fortfarande fast i varandra.

Thåström hade kommit till mig tidigare, tack vare att skivan med Imperiet fanns i huset.

Köksbordet var den naturliga samlingsplatsen i min familjs hem och det gjorde att den musik en lyssnade på – den musiken lyssnade alla på. Därför har Anna Östs tolkningar av väldigt sorgliga visor om små sjuka barn och Åge Aleksandersens Ljus och värme och Fyra öl och en pizza också en given plats i mitt hjärta.

Kanske kommer någon av de låtarna också med i mitt vita arkiv. Listan över önskad musik vid min begravning blir lång. Väldigt lång.

Det gör ingenting om kistan blir enkel, blomsterdekorationen tanig och begravningsfikat fattigt. Huvudsaken är att mina efterlevande hittar musiker som tar sig an låtarna på rätt sätt.