Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: När ensamheten blir skandalös

Annons

Ny vecka igen – jag hoppas att du har haft en helg i din egen smak. Ensam eller i sällskap.

Det kan tyckas paradoxalt att vi i ett ständigt uppkopplat samhälle, som erbjuder fler kontaktmöjligheter än någonsin, har medmänniskor som ingen saknar om de försvinner. Som kanske drar sig undan på grund av missbruk, ohälsa eller fattigdom. Något så orubbligt som ålder spelar också in. Det finns barn som inte kan beskriva hur de har det och är helt i händerna på galna vuxna. Det är gamla som ingen håller begravning för. Ingen ceremoni alls.

För mig känns det som om något viktigt har gått förlorat, när det är möjligt att dö utan att någon lägger märke till det.

Ensamhet kan vara ångestladdat. Det är mycket bättre att vara singel. Ensam är man för att ingen vill vara med en. Singel är man däremot för att man vill själv, väldigt grovt förenklat. Någon som väljer att båtluffa ensam i Sydostasien är modig och företagsam. Den som fyller varukorgen med färdigmat till sig själv är bara sorglig.

I och med att individens inflytande över sitt eget liv har ökat, har tillvaron blivit enklare på många sätt. Samtidigt: den som inte förmår göra aktiva val av olika skäl, hamnar på efterkälken. Ses som passiv, osjälvständig, omodern, oupplyst. I värsta fall anses individen rå för allting själv, det finns ju så många valmöjligheter. Då blir ensamheten i negativ bemärkelse verkligen närvarande.

Normen är nämligen inte att vara ensam. Det är som om det inte funnes något värde i det vi upplever om ingen annan känner till det. Därför är så många matrecept beräknade på fyra personer eller fler. Därför är det dyrare med enkelsäng på hotell. Och det är därför som vi helst inte går på restaurang ensamma. Servicen är mycket sämre om du äter solo än om ni är minst två, när det egentligen borde vara tvärtom. Prova och se. Alla träningstips handlar om att träna ihop med en kompis så blir det lättare. Social förmåga är en nyckelegenskap och så gott som ett krav i alla sammanhang. Jag vet ingen, förutom jag själv, som tycker om att laga mat, duka fint och njuta av en måltid alldeles ensam fast jag inte alls måste det.

Men när ensamheten leder till att vi far illa, hittas döda alltför sent eller saknar någon som vill jordfästa oss, då är det skandalöst att prata om individens val.

Häromåret var jag på väg upp på plan två i gallerian Bryggeriet i Hudik. En man på väg ner föll så otäckt i rulltrappan och han blödde ymnigt från huvudet. Jag stannade till och kallade på hjälp. Övriga i omgivningen brydde sig föga, de bara glodde. Karl'n var ju stupfull. Till slut kom polisen och skjutsade honom till sjukhus. Man skulle kunna säga att han hade valt sin ensamhet och rycka på axlarna. Men jag anser faktiskt att människovärdet går före.

Annons