Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Hänsyn – eller lättja?

”Den nya intoleransen” kallas den numera – den rörelse som vill göra kulturen len för alla.

Den här gången är det Jan Lööf och några av hans geniala bilderböcker det handlar om. De passar inte i det som förlaget kallar ”samtida värderingar”.

Jan Lööf säger att han inte kommer att rita om, vare sig jazz-sångare eller människor från Mellanöstern, vilket Bonnier Carlsen begärt. Några av hans titlar kommer därför att försvinna från bokhandelsdiskarna. Ironiskt nog sker det bara någon vecka efter det att Lööf belönats av Svenska akademien för just dessa böcker.

Det stämmer att Jan Lööf arbetar med stereotyper. Ingen kan som han leka med våra förutfattade meningar för att sedan kränga dem ut-och-in. Betänk den iskalla stadsingenjören Ture Björkman i Skrot-Nisse som visar sig ha en personlighetssida ingen kunde räkna med. Eller apan Fabian som rymmer från djurparken, och som lurar alla som ser honom som - en apa.

Häromåret var det Stina Wirsén som blev utmobbad för sin barnbok Lilla Hjärtat. Den hätska kritiken mot de olikfärgade barnen fick till följd att ytterst få illustratörer idag vågar avbilda utomeuropeiska barn i rädsla för att de ska tolkas som stereotypier. Något facit i detta finns ju inte. Ännu närmare i tiden ligger den famösa kritiken mot Operans affisch för Svansjön, där en vit fot mot märk hud tolkades som rasism. Aktivisternas kritik fick plötsligt överskugga både Mats Eks intentioner, dansaren Clyde Emmanuel Archers egen upplevelse och Svansjöns hela sammanhang. En ytterst egendomlig debatt.

– Det handlar om att ta hänsyn, säger förlaget om Jan Lööf-historien.

Precis så sas det också när saxen skulle in i Tintin, Lilla Hjärtat och Pippi Långstrump. Det låter ju omtänksamt, men jag misstänker att det snarare handlar om att publiken ska slippa. Slippa att diskutera komplexa bilder och vad de uttrycker. Slippa berätta för de små om att det en gång i tiden fanns svåra orättvisor, förtryck och underordning och att detta lever kvar som minnen i språk och tolkningar. Slippa erkänna att samma fruktansvärda mönster finns också idag, men mera osynligt. Ja, slippa se konsten som en utgångspunkt för reflektion och diskussion.

Förhoppningsvis mötte den nya intoleransens vänner sin överman när de valde Janne Lööf som måltavla. Överallt höjs nu protester mot förlagets flathet.

Det är en egendomlig tid vi lever i, full av outtalade motsättningar. Just en sådan tid som Jan Lööf är fenomenal på att teckna.

Gunilla Kindstrand