Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Försöker sätta ord på Sveriges VM – men kan bara tänka på Hanna Glas blick

Artikel 14 av 18
Fotbolls-VM 2019
Visa alla artiklar

”Men du måste väl nöja dig med något under ett VM-guld också?”, frågade jag Hanna Glas innan VM.
Då blev hon tyst ett tag och tittade frågandes på mig.
Det hade hon bevisligen all rätt att göra – bara slumpen stoppade Sverige från final.

För två år sedan föll Sverige tungt mot Nederländerna i EM-kvartsfinalen. 2–0-förlusten blev ett smärtsamt avslut för dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage när de då blivande EM-vinnarna spelade ut Sverige.

Där och då kändes det som om något dog i laget. De flesta verkade missnöjda och ett långt dröjande generationsskifte såg ut att stå för dörren.

Så när jag laddade inför årets mästerskap med att gå igenom olika tidningars förhandstips blev jag inte särskilt överraskad av utfallet.

Den tydliga gemensamma nämnaren? Ingen verkade tro på Sverige i final i alla fall. Bara några enstaka optimister vågade tippa svenskorna så långt som i en semifinal.

Inför turneringen sågs ju inte Sverige längre som det fotbollsland som spelade VM-final år 2003, eller ens semifinal 2011, eller för den delen OS-final 2016. Landslaget var i ett skifte och konkurrensen hade ju stärkts i övriga världen. Sverige hade fallit bakåt.

Till saken hör att jag några dagar dessförinnan hade varit på besök hos landslagsbacken Hanna Glas för att göra ett kortare reportage inför mästerskapet. Då ställde jag frågan om hennes förväntan på laget, med tron om att få ett långt resonerande svar om att de skulle försöka göra sitt bästa och allt det där gamla vanliga.

Svaret? ”VM-guld.”

En aning överraskad svarade jag något i stil med: ”Haha, ja det är klart att du vill det, men helt ärligt, du måste väl nöja dig med något under det också?”

”Eh…?”, svarade hon, pausade, och tittade lite märkligt på mig. ”Nej, det är det enda jag siktar på.”

Sedan kände jag mig lite dum. Varför tittade hon på mig så där, tyckte hon verkligen att det var en så konstig följdfråga? Jag vet ju att spelarna ska sikta högt, men jag blev ändå lite överrumplad. Jag menar kom igen, ta det lugnt.

När jag de där dagarna därefter läste igenom tidningarnas förhandstips fick jag alltså en liten bekräftelse. Ingen trodde ju på detta så mycket som Hanna Glas, så det var inte jag som var den naiva ändå. Skönt.

Sedan kom VM. Sedan kom den första vinsten mot Tyskland på 24 år. Sedan kom en strålande insats mot Nederländerna. En förlängning och ett slumpmål ifrån den största svenska fotbollsframgången sedan år 2003. Det visade sig att jag var den naiva ändå.

Till slut förlorade Sverige den där semifinalen och svenskorna nådde aldrig sitt enda mål. Historien upprepade sig och vi sitter här precis lika dystra som för två år sedan.

Men istället för att det känns som att något har dött är känslan nu snarare att något har kommit till liv. Sverige blev långt ifrån utspelade och framtiden känns mer lovande än tung. Vi blev påminda om vilken fotbollsnation Sverige är, precis när vi verkade ha glömt det.

Genom hela mästerskapet har det svenska laget kommit ihåg just det, med förbundskapten Peter Gerhardsson i spetsen. Bara genom sitt uttryckssätt har de bevisat att de inte föll in i det där underlägsenhetskomplexet som de så enkelt hade kunnat göra sig bekväma i. Jag kan inte hjälpa men att tro att det varit en avgörande faktor.

Jag skulle kunna ägna hela krönikan åt att istället gnöla om hur Sverige missade sin gyllene chans, att denna möjlighet kanske aldrig kommer igen. Men då hade jag nog också missat läxan vi precis fick.

Det tror jag inte att detta landslag kommer göra, när väl den värsta besvikelsen har lagt sig. Istället flyttar de nog bara på samma målsättning. Först ska de ju vinna bronsmatchen, sedan blir OS-guldet det enda att sikta på.

Och det finns ju inget konstigt med det längre, snarare känns det ganska logiskt. Vi var ju trots allt bara ett slumpmål ifrån en VM-final. Tack för det Glas, Gerhardsson och hela det svenska landslaget.