Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Den vackraste sången

Vi har haft en koltrast i många år här på kullen där vi bor. Han har sjungit från samma träd utanför vårt sovrumsfönster många sköna tidiga sommarmorgnar när jag legat där vaken och fullständigt hänförd lyssnat till det vackraste som finns.

Annons

För när jag ligger där, när gardinen rör sig lite i vinden och släpper in små pustar av sommaren, och den där vinden liksom fjäderlätt smeker min kind som en älskades mjuka hand, så finns det inget mer jag önskar mig av livet. Jag har allt.

Så i år väntar jag såklart på att få höra den där sången. Längtar efter den därför att den är sommar för mig. Sången från Pavarotti, för det är så han fått heta här på kullen med det stora gula huset. Men i år uteblir den. I stället är det en annan koltrast på andra sidan huset som försiktigt, och som om den saknar det självförtroende som Pavarotti besatt, tar upp skönsången. Den är liksom lite trevande den här sången och melodin är en helt annan än den Pavarotti bjöd på från toppen av björken utanför sovrumsfönstret. Jag är nästan säker på att det jag hör är Pavarottis son som inleder sin karriär. Han som tar över efter sin far. Men vad hände med Pavarotti? Kanske orkade han helt enkelt inte mer där ner i Frankrike någonstans där han sjöng högst uppe i ett kastanjeträd, samtidigt som kalla vindar ven förbi knutarna här uppe på kullen, eller också – och det hoppas jag på av hela mitt hjärta – har han bara semester i år och låter gotlänningar i någon stenig havsvik njuta av hans konserter.

Men risken finns alltså att min skönsjungande vän inte kommer tillbaks till vår kulle. Att vi får hålla till godo i fortsättningen med hans son. Sonens sång har tagit sig efter att sommaren har gått framåt, det skall villigt erkännas, och nu sjunger också han nya fantastiska sånger för oss. Men hans träd ligger på andra sidan huset, så på morgonen hör jag honom inte. Det saknar jag. Visst kompenserar tranorna som hälsar solen varje morgon på andra sidan dalgången en del för det där. De som får trumpetande svar från en annan tranfamilj som finns på en myr längre bort. Jag kan ligga och lyssna länge på dem också. Men ofta är deras konserter mycket tidiga och deras solhälsningar varar inte så länge som koltrastens, så oftast missar jag dem.

Det må vara så att jag inte lämnar något efter mig till världen när min tid är ute. Det finns inte många kronor på mitt bankkonto och jag är bara en liten rostig skev kugge i universums stora maskineri. Men rik är jag, det kan ingen ta ifrån mig. Att kunna ta till sig det vackra och njuta det lilla, allt det där som är gratis och som Ferrariägaren och imperiebyggaren fnyser föraktfullt åt, är sannerligen en gåva. Kanske den största. Den vårdar jag ömt.

Mer läsning

Annons