Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Ansvar är inte bara ett ord

I dag såg jag vårens första bi. Det liksom dansade runt de ännu väl förslutna knopparna på ett klarbärsträd. I bisamhällen, tänkte jag, finns det bin som bara har till uppgift att dansa. Det borde väl egentligen räcka som argument för en kulturpolitik. Fast jag har inte hört det anföras på något högre nivå.

Jag tittar fascinerat på biet, lyssnar på dess vaga surrande och lägger ifrån mig boken jag sitter läser. Det är Rachel Carsons Tyst vår och helt plötsligt hör jag inte bara biet utan även tystnaden av alla de arter av insekter och växter som inte finns längre. För att vi människor i vår enfald sökt maximera våra skördar av grödor vi anser vara viktigare och därför tagit oss rätten att gå in och förstöra naturens ekosystem med kemiska bekämpningsmedel.

Det landskap som Carson beskriver är skrämmande. Med fåglar som bara faller ner och dör, sjöar där fisken till 25 procent består av gift och vägrenar, som tidigare närde tusentals blommor, men nu är lika grå som asfalten omkring. Det kan kännas som en ond framtidsvision, men var tyvärr verklighet redan när boken skrevs 1962.

Naturen, skriver Carson, har skänkt landskapet en väldig variationsrikedom, men människan har ådagalagt en verklig passion för att förenkla det.

På ett ställe i boken berättar hon om en rättegång där en domstol gör sig lustig över folks protester mot att blommorna dör på grund av de enorma mängder bekämpningsmedel som jordbruket och turistindustrin kräver att få använda. Men så helt plötsligt rycker domaren ut till den anförande kvinnans försvar och säger: Men var inte hennes rätt att njuta av tigerliljan lika oinskränkt som bondens att öka sin skörd? Blommornas rent estetiska värden är vår arvedel i precis lika hög grad som koppar och guldådrorna i våra klippor och skogar på våra berg.

Vid sidan av all poesi som skrivits i världen är nog detta ändå det vackraste: Rätten till blommornas rent estetiska värden. Men hur skyddar vi den? Hur skyddar vi den mångfald av artrikedom vars nytta är allt för komplex för oss människor att begripa. Betänk att det finns arter av kvalster som bara kan existera i nedfallna granbarr och som är helt ovärderliga för nedbrytningen. Hur ska vi kunna värna det när vi inte ens förmår se en människans värde om hon inte till fullo passar in i den nuvarande normen för produktivitet?

Vårsolen är så vacker att det gör ont och Carsons bok så tung att jag inte vet om jag orkar fortsätta. För hur ska de barn, som inte ens i skolan får lära sig namnen på blommor och insekter, kunna rädda dess överlevnad?

Det finns, skriver Carson, alltid människor som vet konsekvenserna av besluten. Det är att nedvärdera människor att säga att de inte visste vad de gjorde. De visste, men de använde inte hela sin syn, sin känslighet och sitt förnuft för att förutse konsekvenserna.

Jag tänker att om vi har något ansvar som människor så borde det vara just detta. Att använda hela vår syn, vår känslighet och vårt förnuft till att försöka förutse konsekvensens av vårt handlande. För ansvar är inte bara ett ord. Om det påminde mig biet mig, när hon dansade runt knopparna på klarbärsträdet denna första riktiga vårdag.

Rättelse: I en tidigare version stod det felaktigt att "Tyst vår" kom ut år 1976, boken utgavs 1962.