Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Allt är inte ditt fel

Alla har vi nog träffat personer som går genom livet utan självkritik. Hur mycket de själva än fuckar upp är det alltid någon annans fel.

Det är osympatiskt och påfrestande med en sådan människa i sin närhet.

Men ännu fler biter ihop käkarna. Lever ett liv med skuldkänslor. För de egna tillkortakommandena. Otillräckligheten. För att de är arbetslösa. Eller inte presterar tillräckligt på jobbet. Att de har inlärningssvårigheter i skolan. Dåliga ekonomin och inkassokrav. För att de blir misshandlade av sin partner. Att de tjocka eller röker för mycket.

Visst har vi ett ansvar för hur vi lever, men ibland glömmer vi att det kan finnas försvårande omständigheter. För hur många konventioner som än slår fast att vi föds fria med lika i värde, är vi inte lika.

Läs också: Ett olustigt föräldraransvar

Det finns personer som föds i slum som når framgång. De gör de till en förebild, men inte till en måttstock.

Faktorer som klass, kön och etnicitet påverkar i allra högsta grad.

Läs också: FN-kommitté kritiserar Sverige

Själv har jag bråkat i många år med en vän om det här som är läkarbarn och uppväxt i en universitetsstad. Själv har jag haft föräldrar utan gymnasieutbildning och jobb inom omsorgen. Min vän har känt sig påhoppad när jag försökt förklara att klass har betydelse. "Det betyder inte att jag har fått mer kärlek" har min vän svarat och berättat om de högpresterande föräldrarnas försummelser.

Nej, det är sant. Klass handlar inte om kärlek, omsorg eller ett eventuellt lyckligt liv. Men sannolikheten för högre studier är större för den som föds in i en akademisk familj. Och kanske finns också föräldrar som kan hjälpa till med kontantinsats för en bostadsrätt när kötiden i bostadskön inte räcker till.

Klass är också en djupt liggande känsla som det inte är lätt att göra sig kvitt. Vem identifierar du dig mest med? Är det socialarbetaren som fördelar pengar eller personen som ansöker om dem. Städaren som tömmer papperskorgen, eller tjänstemannen som fyllt den?

Samhället har alltid disciplinerat grupper för att upprätthålla en viss maktordning. En effektiv metod är att lägga skuld på den enskilde. För hundra år sedan fick många kvinnor på landsbygden barn utom äktenskapet. En hel del stöttes ut av den egna familjen och sökte sig till städerna.

Många av de här kvinnor hade det svårt ekonomiskt och vissa hamnade i prostitution. Nu blev de återigen stämplade och riskerade fängelse. Varje vecka tvingades de att gå till den så kallade Prostitutionsbyrån för gynekologisk undersökning.

Utgångspunkten var att kvinnorna spred könssmitta, männen smittades. Skulden var hennes. Och istället för att se att fattigdom som främsta orsak till det så kallade sedeslösa levernet kategoriserade socialstyrelsen kvinnorna ofta som "imbecilla och psykiskt abnorma".

Nu är det ett mer sekulärt och individualiserat samhälle, men det betyder inte att vi är helt fria. Jag tror att den höga föreskrivningen av medicin i samhället säger något om tillståndet i landet. Vi lägger locket på och skulden på oss själva.

Läs också:

Vi vuxna beter oss som barn som inte vill sova