Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kris(t)demokrater vid vägskälet

/

Kristdemokraterna håller riksting. Men som det ser ut just nu både opinionsmässigt och internt vore dock ett mer passande namn på partiet Krisdemokraterna. För det är vad det handlar om, ett parti i kris. Att det har blivit så är inte alls särskilt konstigt.

Annons

Kristdemokraterna är idag ett parti som säger sig vilja bekämpa egomentaliteten i samhället, men bedriver egopolitik i rollen som regeringsparti. Mer i den egna plånboken till folket, istället för mer till den gemensamma kassan. Fler privata alternativ av varierande kvalitet, istället för högkvalitativ vård och omsorg till alla. Ja till vårdnadsbidrag för fullt friska, i ett land med en redan generös föräldraförsäkring. Men nej till anständig ersättning vid svår sjukdom. Prat om ett barnvänligt samhälle, men ja till en politik som har fått barnfattigdomen att växa. Vad partiet säger sig vara och vad partiet de facto är skiljer sig markant åt.  

Göran Hägglund är dessutom idag en ifrågasatt partiledare. Med rätta.

Sedan förra sommaren har Göran Hägglunds främsta budskap varit det om en konflikt mellan verklighetens folk och den stora, stygga vänstereliten som plågar folket med idéer som den om att ökad jämställdhet i hemmet är bra för både barn och föräldrar. Att Kristdemokraterna själva gärna petar i familjelivets allra innersta som i frågan om homoadoption bortser Hägglund helt ifrån.

Faktum är att Göran Hägglund trots detta försökt profilera sig som en politiker som inte vill göra precis exakt det han är satt att göra; fatta beslut. Istället har Hägglund ägnat tid åt flumretorik som går ut på att politiker skall hålla sig så långt borta från människors vardag som möjligt (utom när det handlar om homosexuella då), vilket är ett extremt märkligt förhållningssätt till politikerrollen.

Men Göran Hägglund är inte Kristdemokraternas huvudproblem. Det handlar istället om politiken och partiets värdegrund.

I ett sekulariserat Sverige blir Kristdemokraternas politik allt mer ovidkommande för väljarna. Kärnfamiljen Krisdemokraterna vurmar för är sedan länge död och begraven. Få är idag intresserade av Kristdemokratiska moralpredikningar om hur en riktig familj ska se ut. Och när Alf Svensson anser att partiet skall hålla fast vid sitt motstånd mot homoadoptioner och kallar det hela för nymodighet i DN och partiet föreslår 6 500 kronor i barnomsorgspeng för att fullt friska skall vara hemma istället för att lönearbeta, ja då vet vi att Kristdemokraterna inte är ett parti i takt med sin tid.   

Paradoxalt nog är det just den värdekonservatism som väljarna ratar som utgör Kristdemokraternas existensberättigande. Kristdemokraternas hela existens handlar trots allt om att vara ett parti vars politik vilar på en kristen värdegrund. Det är just detta som särskiljer partiet från övriga borgerliga alternativ. Men det är också just denna paradox som gör att Krisdemokraterna står inför en näst intill omöjlig uppgift politiskt.

Oavsett vem som leder partiet.

 

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons