Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kraftfullt måleri

/

Hans Wigerts måleri på Hälsinglands museum i Hudiksvall berättar om ett nordiskt landskap av sjöar, skogar, hyggen, myrar och täkter, men också om något bakom denna världen.

Annons

Staden finns inte, utan det är ett avsides land, brukat försiktigt av människorna. Gestalterna tycks leva djupt i tillvaron och inte endast människor, utan också som naturvarelser i vid mening.

Med målningarna han nu visar söker Hans Wigert i det förflutna och i människors minnen. Den äldre kvinnan har tagit med sig pojken, säkert barnbarnet, ut i björkskogen och de sitter i en glänta och tar emot det som kommer till dem. Och i en målning intill (Alfred) ser vi en äldre man stå vid hygget om kvällen. Ett svagt ljus omger honom. Han tycks försjunken i något, kanske i minnen av andra människor. Kanske är han också ett minne hos andra. Han ber inte, men han är. Han är ett av skapelsens vittnen, kanske hör vi samman på något vis. Så tycks människor, minnen, generationer och landskap vävas ihop i Hans Wigerts målningar.

I Hyggeskant står en handfull träd mot en himmel där molnen tumlar. Något pågår däruppe, starka krafter är i rörelse, medan den mörka jorden tycks orörlig, väntande. Kanske är det skapelsen som nuddar vid dig. Träden är i så fall du i din strävan att växa. Fågelskådaren i en annan målning har blick och profil som påminner om en fågels, men han kunde lika gärna vara någon som spanar efter själar. Det kan också vara ett porträtt av konstnären på sitt pass i världen.

Vatten spelar en viktig roll i Hans Wigerts måleri. Här möter vi ett foster, svävande i sitt vatten. Ur ett brusande hav, är titeln. Detta hav som isolerar, skyddar och dämpar är en väl fungerande lösning skapad ur de resurser som finns. Samtidigt är det mirakulöst hur en människa skapas och tar plats i världen.

När simmaren i skymningen i ett simtag lutar huvudet mot vattenytan tycks han också lägga örat intill något och lyssna. I vattnet speglas en kvinnas ansikte. Kanske är speglingen i mannens minne. Han kan inte glömma henne. Ekan i Efter åskregnet ligger blank i renspolat landskap som en försäkran om att man kan sticka ut och återuppta livet, kanske inte återfödas, men väl ta nya tag, medan hagelskuren i ett annat landskap biter fast betraktaren i ett möjligt skydd vid torpet.

Bakom Lindströms torp går himlen och fältet mot tvetydiga färger som om minnet gulnat. Men byggnaderna ligger tydliga. Kanske är Lindström en av dessa vi ofta ser, välbekanta som grannar men okända i det mänskliga. Vem är Lindström?

I någon mening kan alla människor framstå som gåtfulla. I Porträtt möter vi en kvinna som om man ser efter har två olika ansiktshalvor. Den ena drar sig tillbaka och vill nog inte ens vara där, medan den andra, med det större ögat och med frisyren som en skarp egg, är beredd att ta till orda.

I Maraton möter vi en skulptur av en människa. Skulpturens armar är stympade, men över dess ansikte anas befrielse. Kanske är det någon som till slut fått ro efter en lång språngmarsch genom livet. I målningen intill (Mardröm) ligger en gestalt i en svepning och med en svart tulpan vid huvudet. Det är en slutpunkt, men inte utställningens sista målning. Det är Solrosbländad, en man i solglasögon som försöker se sakligt på skapelsen. Men det är svårt, för mellan dessa målningar brer Landskap Grundsunda ut sig som ett jordiskt paradis.

 

Mer läsning

Annons