Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kör i helt egen klass

/
  • Leonardo da Vincis dröm om att flyga så som den sjungs av den kören Voces Nordicae. Kultursidans recensent har aldrig varit med om en liknande musikalisk upplevelse i en kyrka – eller någon annanstans.

Anders Jansson kommer att bevara lyckokänslan efter konserten med Voces Nordicae i Hanebo kyrka länge.

Annons

En tjugofemårsjubilerande kammarmusikförening, Hanebo kyrka med anor och kringsvävande andar från 1100-talet och så sexton säkra sångare i varma och kalla färger där framme mitt i den stora akustikrymden under de gotiska valven.

En och annan körkonsert har ägt rum i en och annan kyrka genom tiderna. Men ingen av dem liknar den som Stockholmskören Voces Nordicae bjöd på i Hanebo-Segersta församlings korskyrka här om kvällen. För samtidigt som det handlade om musik så var det lika mycket en slags nedbrytning av alla möjliga sorters ramar och normer för både det sakrala, det poetiska och kanske också den filosofiska kommunikation som förmedlas på en bärvåg av tonkonst.

Alla som anar oråd när man pratar om sångare som också agerar och gestaltar sina musikaliska verk kan vara lugna. Den här gruppen har samma säkra tonträff i stämmorna som i den sceniska närvaron. De är i sina roller fullt ut både när de flippar ut som påtända schimpanser och när de improviserar kring olika reciterade texter om allt från misshandel och underkastelse till dejliga rosor.

Det arbete som improvisationspedagogen och skådespelaren Jörgen Krantz gjort med gruppen har gett konkret resultat. Men jag anar att grundaren, konstnärliga ledaren och dirigenten Lone Larsen är den som skapat det sammanhållna, homogena och helt trygga kollektiv som får stående ovationer mitt i det vanligtvis rätt återhållna Gudshuset.

Improvisation, interagerande med publiken, seans och trance och dans… Men ett bärande element i föreställningen är också den intelligenta och subtila humorn. Och här snackar vi inte putslustigt musikerspex! Trots att majoriteten av styrkan har sin skolning på Kungliga Musikhögskolan så är det mer känslobärande Birgitta Egerbladhsk-koreografi-komik än akademiska knorrar.

Musikvalet är också gränslöst. Från elektronica-sångerskan Imogen Heap till kördemonen Eric Whitacre via svenska folkvisetoner.

När det är som mest lekfullt får några ur publiken komma upp och styra sångarna genom att stänga av och på dem med hjälp av en knuff på axeln. När det är som mest allvarligt öppnar körens kraft takvalven så att man ser rakt upp i evigheten. Och alla som under kvällens lopp börjar drömma om att få uppgå i den där vackra, varma vokala gemenskapen får den drömmen uppfylld redan innan de går hem. Lite lyckligare än när de kom.

Anders Jansson

Mer läsning

Annons