Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kontrasternas OS-stad

Egentligen är det märkligt. När de olympiska vinterspelen hamnade i Sotji blev centralorten utan.

Utan nya arenor, utan tävlingar och utan aktiva och andra IOK-märkta människor. Om ingen flyttat in i något hotell eller någon av de lyxyachter som finns i det fiiina hamnområdet.

Där är det puls året om, liksom runt den nyrenoverade järnvägsstationen. Men OS-stämning, då? Nej, om det varit glest mellan folkfesterna kring arenorna i Adler och Krasnaja Poljana handlar det här om banderoller, souvenirstånd och en och annan utplacerad storbilds-tv, som folk utan större hetta kollar in och tar del av.

Annons

Det där med hetta är intressant. För efter en och en halv vecka med tävlingar har den slogan som möter oss över allt svårt att ta plats.

Hot. Cool, Yours.

Det känns liksom inte hett (mer än när solen gassat som värst och klädseln varit vinteranpassad), trots att arenorna är välfyllda och det bevisligen är mycket folk i rörelse.

Coolt, i den bemärkelsen, jodå, för all del. Det är faktiskt rätt coolt med ett subtropiskt klimat intill Svarta Havets stränder kombinerat med ett subarktiskt fyra–fem mil uppåt de höga kaukasiska bergen. Men kallt? Nej.

Att vi är här och känner oss väl behandlade råder det heller ingen tvekan om. Men när de flesta av värdarna inte kan mer än några få glosor engelska blir det svårt att få den där kontakten och feelingen, som anda OS-städer bjudit på genom åren.

När resan de dryga tre milen norrut längs kusten, från Adler till Sotji, påbörjas i de helt nya tågsäten som trafikerar sträckan Krasnaja Poljana–Adler–Sotji möts vi snabbt av stränder.

De gamla skolböckernas beskrivning av Svarta Havet, som ett innanhav med om inte svart vatten så i vart fall mörka strandkanter, stämmer ganska väl.

Ungefär som på delar av Kanarieöarna, som ju också är vulkaniskt, liksom de här trakterna med skarpa veck i den naturliga bilden.

Sand och sand, förresten. Det är mer småsten. Och så sticker pirar av sten och betong ut i havet. En del som vågbrytare, andra har påbyggda soldäck.

Mycket är slitet och först när vi närmar oss Chosta (Kusten) blandas gammalt och slitet med litet nyare byggnader.

Det mesta har dock sett sina bästa dagar. Det är visserligen lågsäsong, men man kan ju tänka sig att det ändå myllrar av folkliv här under sommaren.

Badsäsongen varar maj–oktober och Sotji, som också kallas världens längsta stad, har 145 kilometer havsstrand. Mer eller mindre badvänligt.

När vi går av i Chosta och söker den närmsta anläggningen intill järnvägsstationen liknar det vi möter mest av allt en tom spökstrand.

– Men de tär öppet, toaletter och sånt, försäkrar Anna, som är ute på en lunchpromenad. Annars jobbar hon på ett lägenhetshotell ett par kvarter bort.

Vi tar också lunchen. På en italiensk krog. La Strada känns internationell och det är lätt att förstå att den långa historien av hela Rysslands sommarturistmecka slagit igenom.

Det är möjligt att de CCCP-försedda hockeymajorerna i gamla Sovjets bästa ishockeylag, CSKA Moskva, inte åt italienskt under sina betalda rekreationsveckor i Sotjitrakten. Men de fick andas havsluft och se en obruten horisont vid strandlinningarna. Skönt efter en vinter i idrottens tjänst ...

Apropå militärer finns också ett välbevarat monument över stupade soldater i andra världskriget. Färggrant och snyggt, men ändå inte storvulet på något sätt.

Småningom kommer vi fram till Sotji. Och möts av ett myller kring järnvägsstationen.

Taxibilarna stockas i ett hörn och ska man till hamnen är det taxi som gäller, för vi blir snabbt varse att det är en bra bit att gå ...

Här ser vi Hot. Cool. Yours. lite var stans, men den enda scen vi upptäcker är befolkad av en ung kvinna som spelar något folkloristiskt.

I hela Sotji bor drygt 445 000 invånare, i själva stan, som jag kallar Centrala distriktet, lever runt 370 000. Som ett mellanting mellan Göteborg och Malmö.

Staden känns kompakt, men längst gågatan Navaginskaja blir det snart luftigare, även om den är pulserande på ett behagligt sätt.

Det är grönt. Här finns parker. Och till skillnad från Chosta är standarden något högre.

Här finns också stränder och kanske är stenarna mer sandlika.

Men så är också Sotji en metropol.

Årligen besöks regionen med världens längsta stad av runt fyra miljoner (!) människor.

Inte underligt att Rysslands president Vladimir Putin, som förresten har en Datja (stuga) i trakten, jobbade så hårt för att få OS hit. För med fyra miljoner besökare redan innan spelen kom hit, blir det säkerligen ännu fler i framtiden.

Staden grundades 1838, efter en rysk seger i det Kaukasiska kriget, läser jag mig till. Men redan på 400–500-talet sägs platsen ha varit en betydande stad i det abchasiska riket.

På medeltiden utvidgades det ottomanska riket (nuvarande Turkiet) åt alla möjliga håll och kanter, och då var det turkiskt styre här.

Allt medan namnet Sotji lär vara av georgiskt ursprung och betyder Pinje (av trädet).

Turisterna som kommer är, och har alltid varit, inhemsk eller från grannländerna, där dock välståndet ännu inte medför någon större resande medelklass.

Men det ingår också i Putins planer.

Sotji ska bli en turiststad året om.

Badet har alltid funnits, men skidanläggningarna ovanför Krasnaja Poljana har byggts ut sedan 2007.

Hit reser man med flyg till Adler, som är en av Rysslands största flygplatser, med tåg eller med båt.

I Sotjis hamn finns färjor som går till flera olika orter, varav Istanbul och Trabzon känns igen, inte minst från fotbollslagen Fenerbache, Galatasaray, Besiktas och Trabzonsor.

Centrala Sotji ger ett mysigt intryck. Här finns puls. Stadsliv och kvarter av mer småskalig modell.

Vi tar en ny väg tillbaka till järnvägsstationen. Inte mycket OS nu heller och man undrar varför, egentligen?

Här fanns ju redan hotell modell större och en vana att hantera turister, även om engelskan och andra världsspråk lyser med sin frånvaro.

En militärklädd gatumusikant spelar sorgliga toner och folk slänger en och annan slant, som jag antar drygar ut kassan när soldatpensionen inte räcker till.

Så är besöket slut. Vi lämnar Sotji, reser mot Adler, Krasnaja Poljana, staket, kontroller och en välkänd bubbla.