Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst måste kunna provocera

/

En dryg timme efter utsatt tid steg en uppvarvad Lars Vilks in i föreläsningssalen vid Uppsala universitet och började tala.
Utanför fanns den största poliskommendering som Uppsala sett sedan besöket av påven Johannes Paulus II 1989: Schäferhundar, motorcykelpatrullering, klungor av poliser vid avspärrningar. ”Tag med kort i morgon torsdag. Ytterdörrarna kommer att vara låsta”, stod det på anslag i de omkringliggande byggnaderna vid Pollacksbacken utanför centrala Uppsala där salen ligger.

Annons

Folk köade i det ihållande regnet för att gå igenom vad som bäst beskrivs som en flygplatssäkerhetskontroll. Många fick inte ens komma in. Själv blev jag hänvisad till att följa föreläsningen via webb-tv istället.

Inramningen av föreläsningen av konstnären och konstprofessorn är smått absurd. Men Lars Vilks lever under mordhot och polisens ordningsregler för åhörarna var drakoniska. Alla i salen filmades och fick i förhand veta att den som störde föreläsningen skulle kunna få böter eller fängelse i högst sex månader för störande av förrättning eller av allmän sammankomst, som det heter i brottsbalkens sextonde kapitel.

Hur kunde det bli så här? Enligt Vilks själv började allt med Immanuel Kant. Det sena sjuttonhundratalets idé om konstnären som geni. Strävandet efter att överskrida gränser, i form eller innehåll. För det var faktiskt en akademisk föreläsning som levererades. Denna gång liksom i våras då Vilks blev attackerad i föreläsningssalen och tvingad att avbryta. Men mer nu än då ansträngde sig Vilks för att sätta in gränsöverskridandet i ett sammanhang.

Rondellhunden är inte så unik som provokation som många vill tro.

Dadaister och futurister hamnade ofta i bråk med sin publik, bokstavligen. Det opassande finns hela tiden närvarande i konsten.

Titeln på föreläsningen – ”Konsten kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa” – är förresten en blinkning till just futuristernas manifest.

En provokation i dag är en gäspning i morgon, hävdar Lars Vilks och kan anföra en mängd exempel på det genom konsthistorien. Men de flesta provokationer når inte ut i samhället på det sätt som hans Muhammed som rondellhund, eller Anna Odells spelade psykos – för att nämna ett annat kontroversiellt exempel.

Här finns ett spänningsfält mellan viljan att utmana konstens regler och normer för att vinna gehör i samhället och samhällets behov av regler och normer som gäller alla. Ibland ger sig konstnärer då ut i ett minfält för att slippa läsa recensioner om att deras verk saknar provokationen och utmaningen – kodord för kvalitet och verkshöjd.

Det specifika minfält som Lars Vilks beträtt med sin pågående konstprojekt – där föreläsningen i Uppsala är en del så klart – handlar om religionen har en särställning som måste respekteras. Jag svarar nej på den frågan. Att häda är vare sig brottsligt och en religion har inte rättigheter.

Magnus Krantz

Liberala Nyhetsbyrån

Mer läsning

Annons