Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konservativa minnen från fornstora dar

Annons

Firar du nationaldagen? Viftar du glatt med din blågula flagga, dukar fram sill och köttbullar och slår dig ner i gräset bredvid alla andra som hyllar nationen?

Inte? I så fall är du i gott sällskap.

Enligt SOM-institutets undersökning I framtidens skugga firar endast var fjärde svensk nationaldagen. Mer än dubbelt så många tittar på Melodifestivalen och 86 procent firar midsommar. Vidare är det bara runt häften som vet varför dagen firas och till skillnad från jul och midsommar är det en förhållandevis ny högtid, utan vare sig hedniska eller religiösa inslag.

Den 6 juni, som förut hette svenska flaggans dag, blev nationell festdag 1916, omvandlades till nationaldag 1983 och upphöjdes till helgdag 2005. Bakgrunden var att Skansens grundare Artur Hazelius ville ha en vårfest och bestämde sig för den 6 juni, eftersom det var då Gustav Vasa valdes till kung och 1809 års regeringsform undertecknades.

Trots att högtiden alltså har snart hundra år på nacken, och att det i år var tionde gången nationaldagen var rödmarkerad i almanackan, har någon riktigt folklig förankring inte velat infinna sig. Det beror sannolikt på att den svenska nationalismen är konservativ – en sista rest från tiden med stormaktsambitioner – vilket skiljer vår nationalism från exempelvis den norska, som är liberal.

Medan stormaktsbygge är ett elitprojekt är nationers självständighet ofta frukten av en folklig kamp, och med tanke på den svenska nationaldagens historia vore det nästan märkligt om vi lyckades få upp samma kollektiva puls som norrmännen, där självständighetsdagen den 17 maj verkligen är folkets dag. Vi har helt enkelt ingenting konkret – ingen enskild händelse – att hänga upp vår gemensamma historia på, och Rikskommittén Sveriges Nationaldag, som ska främja respekten och intresset för nationaldagen och för den svenska flaggan, får anses jobba i motvind.

Bara det faktum att en särskild nationaldagskommitté finns, med riksdagens talman som ordförande, landshövdingarna som huvudmän och representanter för Försvaret, Svenska kyrkan och Kungliga hovstaterna i styrelsen, vittnar om att nationaldagen snarare är ett statligt projekt än en folklig högtid. Om svenska folket inte självmant tar på sig folkdräkt, klassas det som en riksangelägenhet att bättra på statistiken.

Lyckligtvis betyder inte det att svenskar ratar högtider i allmänhet. Talmannen Per Westerberg behöver inte lansera några midsommarfrämjande insatser för att såväl gamla som unga om knappa två veckor ska hoppa groda runt midsommarstången. Denna hedniska rit har nämligen ingen koppling till minnen från fornstora dar.

Firandet kommer underifrån.

Annons