Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kommunikatörerna blir fler och journalisterna färre

Aldrig har så många velat leka journalist som i just nu.
Vi badar i information som strömmar i gamla och nya kanaler. Hur ska man sortera och vem kan man lita på?
Att låtsas vara journalist har blivit ett försäljningstricks.

Annons

Just nu rasar debatten kring Region Gävleborgs så kallade Nordkorea-TV. Regionen (fd landstinget) har budgeterat miljoner för att göra egna TV-sändningar som framställer politiska satsningar i rätt dager. Region Gävleborg har en raskt växande kommunikationsavdelning, med ett 20-tal anställda, som formar informationen utåt.

Men regionens politiker och tjänstemän är inte ensamma om att vilja leka journalist. Gävle kommun, till exempel, har näst intill fördubblat årsbudgeten för kommunikation sedan 2005. Nu byggs en hel webbredaktion upp i Gävle stadshus med uppdraget att sprida "rätt" bild av kommunens göranden och låtanden.

Min egen, helt konkreta, röda brevlåda får regelbunden påfyllning av tidningar och tidskrifter. Då och då kommer det också en märklig gratisprodukt som klär sig som en lokaltidning, pratar som en lokaltidning och leker lokaltidning. Men man behöver bara skärpa blicken lite, lite grann för att inse att den nödvändiga gränsen mellan annonser och artiklar är helt utsuddad. Här kan man alltså beställa positiva beskrivningar av sitt företag eller sin turistsatsning, och få det paketerat som vore det i en seriös tidning.

I dag är information hårdvaluta. Lobbyisterna, påverkarna, kommunikatörerna blir allt fler och det krävs professionell journalistisk kunskap för att överblicka, granska, välja - och välja bort. Men att journalistiken idag lever ekonomiskt trångt har nog inte undgått någon. Lokaltidningarnas traditionella affärsmodeller är hårt ansatta. Allt fler väljer att ta del av nätets utbud och anser sig inte behöva papperstidningen längre. Därför rämnar den ekonomi som bygger på prenumerationsintäkter och annonsintäkter i skön förening. I världens alla mediehus arbetas det febrilt med att hitta nya hållbara digitala affärsmodeller. Det är en svår övergång och för några har de ekonomiska utmaningarna redan blivit övermäktiga. Just nu försvinner anrika Dagbladet i Sundvall från mediescenen, efter 115 års tidningsliv.

De närmaste åren kommer det att prövas många nya sätt för att finansiera seriös, granskande och kunskapsburen journalistik. Ett sätt är att släppa i det "betalda innehållet" (paid content) på nyhetssajterna. Där bekostas ett avgränsat och uppmärkt innehåll av en tydlig avsändare som förstås har ett syfte med sin investering. Framför allt kvällstidningarna har en långt gången strategi kring hur den här ingrediensen ska kunna bekosta den oberoende journalistiken.

Det är inte otänkbart att vi om några år befinner oss i den motsatta tankefiguren. Då kommer inte det betalda innehållet att vara ett undantag längre, utan snarast själva regeln. Istället kommer den professionella, oberoende, seriösa journalistiken att behöva märkas upp och certifieras, för att vara möjlig att urskilja – och uppvärdera.

I dag finns det cirka 14 000 journalister i Sverige. Och de blir snabbt färre.

Antalet kommunikatörer och PR-konsulter är redan uppe i 20 000. Och de blir mycket snabbt fler.

Till sist: Under lördagen öppnar Ljusdalsbygdens museum en utställning om 100 års lokaljournalistik i samband med att Ljusdals-Posten firat 100 år. Samtidigt släpps boken om Ljusdals-Postens och Ljusdalsbornas sekel tillsammans.