Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Komedi i operans värld

/
  • Margareta Niss gestaltar den underbart förvirrade och godmodiga  operasångerskan Cecily. I bakgrunden bullrige Will och bittre Ron.

Kärleken till den klassiska musiken och framför allt operan genomsyrar den brittiska komedin Kvartetten som spelades i Bergsjö och lockade till många skratt.

Annons

Tre åldrande stjärnor tillbringar långsamma dagar på ett hem för pensionerade operasångare långt ute på den engelska landsbygden. De har slutit en pakt, ITS, inte tycka synd om, och fyller tillvaron mellan testunderna med att drömma om sex, lunch med potatismos, och konstens verkliga betydelse. Inte minst lever de på sina forna framgångar på scenens tiljor.

Det är inledningen till Ronald Harwoods komedi Kvartetten, i regi av Åsa Ekberg Kentros, som spelades för ett 50-tal personer på Bergsjögården i Bergsjö på tisdagskvällen. Scenen är engelskt blomsterprunkande. Ett rum med eldstad, små landskapstavlor liksom porträtt av stora kompositörer pryder samlingsrummet de tre ockuperat för egen del.

Här finns Ronald Parson, tenoren som inte kan glömma gamla oförätter och misslyckanden. Mikael Lindgren spelar honom prudentlig och kontrollerad men med sprickor där ilskan bryter igenom. WIlliam Bond, Göran Hansson, är den bullrige men hjärtegode barytonsångaren som lockar till många skratt i sin struttighet och som är fixerad vid sex och gärna skulle vilja göra det med alten Cecily Ronson. Hon i sin tur, underbart virrig och brittiskt godmodig, spelad av Margareta Niss, är på väg in i dimman men ändå märkligt närvarande när det gäller.

Verdis födelsedag ska firas och operastjärnorna planerar ett framträdande. De lever kvar i sina unga kroppar och röster och minns publikens ovationer när de tillsammans framträdde i Verdis opera Rigoletto, som Rigoletto, Hertigen och Maddalena.

In träder då deras Gilda, Victoria Kahn, sopranen och stora divan Jean Horton, dock numera med en krånglande höft, och kvartetten är fullkomlig. Men Ron kreverar av raseri, en kort tid var de gifta och hon svek honom skändligt. Hur ska de ens kunna vara i samma rum?

Med insikten om att kanske rösterna inte ljuder lika klart som förr, Jean slutade sjunga abrupt för 30 år sedan, kommer också planerna på ett annorlunda framförande.

Nog blir det många skratt i salongen, skådespelarna vet att tajma repliker, utnyttja kroppsspråk och ta tillvara textens poänger. Det är lite engelskt puttrigt, varmt och finurligt. Men knappast speciellt djupt, vilket väl ingen heller kräver av denna komedi.

Men ett budskap kan ändå urskiljas mitt bland alla sexskämt och komiska minnesförluster: Acceptera och respektera dig själv som du är mitt i all skröplighet, men gör det allra bästa av situationen! För det gör de i slutscenens operafinal. Och det är ju gott så.

Som Cecily något förvirrat men ändå underbart komiskt utbrister: Det är aldrig för sent. Tänk på Eiffeltornet!

Mer läsning

Annons