Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Knarkbekämparnas alla fiender

Kannibaldrogen kallad, det vill säga MDPV, Spice och GHB. Och så de traditionella hasch, cannabis och amfetamin.

Annons

Uppfinningsrikedomen bland drogproducenterna är stor. Och inflödet i Hälsingland okontrollerbart.

När nätdrogerna är en knapptryckning bort, kan händelser inträffa som i tisdags: En 11-åring påträffas drogad i centrala Bollnäs.

Drogbekämparna har många fiender. Och kanske är okunskapen den värsta.

Så finns det en alternativ plan till ett anständigt liv?

Resursfrågan är svår för det lilla samhället. Samtidigt finns fördelar: Alla känner alla, den sociala kontrollen är stor och är det någon gång den är av godo så är det när unga håller på att hamna snett.

Just nu är Ljusdal under lupp. Nätdrogerna har gjort sitt intåg i norra Hälsingland och oroväckande många tonåringar har upptäckt hur lätt det är att få tag i kemiska droger via internet. Producenterna vet att det är riskfritt att leverera till Sverige. Tullen har ingen koll. Vem som helst med ett kontokort kan handla.

Men polisen vet. Att det till och med aldrig varit så mycket droger i Ljusdal som det är just nu. Beroendemottagningen vet. Lärare märker att allt inte står rätt till och föräldrar börjar organisera sig.

Samma reaktion i Bollnäs, som länge har haft problem med GHB. Och i Söderhamn där man räknat till åtta dödsfall på ett och ett halvt år.

Föräldrar använder också nätet, men för att motverka och rädda sina barn. Facebookgrupper bildas för att ensam inte är stark och för att utbilda de intet ont anande. Om nya droger som får missbrukarna att känna sig och i vissa fall bete sig som monster, kasta sig framför bussar eller bara sakta slockna i dimman.

Drogerna är så nya att ingen med säkerhet kan säga vad som händer med hjärnan efter långvarigt bruk.

Samtidigt har vi i Sverige, inspirerade av en internationell lagstiftning, en drogliberal debatt. Det ultimata frihetsuttrycket skulle vara att inte kriminalisera cannabisbruk.

Vad är friheten att skaffa sig ett drogberoende värd? Fråga första bästa knarkare...

Att skolor har en drogpolicy är bra, förutsatt att den inte ligger i en skrivbordslåda utan används aktivt och har en konkret betydelse. Att föräldrar medvetandegörs, lär sig att upptäcka tecknen, befinner sig i centrum på lördagskvällarna, är jobbigt frågvisa och lägger sig i, är också en förutsättning för att ungdomarna ska klara sig förbi den periodvis nattsvarta tonåren.

Alla svarar inte som Filip, Anton, Simon och John på en direkt fråga: Vi vill ha bra hälsa och det är inte tufft med droger. De förstör, kostar pengar och är för veklingar.

Och även om Karin Andersson på beroendemottagningen hävdar att "Det finns en anda av vilja att samarbeta", vilket säkert är helt sant, så måste grunden för alternativen läggas mycket tidigare, än när 15-åringen sitter framför datorn och erbjuds hallucinatoriska utflykter bort från en trist verklighet.

Ett alternativt liv, ett fritidsintresse som kan utvecklas till en livsstil, ett självförtroende som leder till att man finner sin självklara plats i ett sammanhang, oavsett om det handlar om Ljusdal, Söderhamn eller Bollnäs.

Ett civilt samhälle som tillsammans med samhällsbyggarna välkomnar och omhuldar alla, även om man råkat trampa snett några gånger i 15-årsåldern.

Finns det en plan?