Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KD på väg att lämna scenen?

/

Att det är ett sargat parti som i dag samlas för att hålla riksting i Umeå är ingen överdrift.
Kristdemokraternas kräftgång i väljaropinionen har varit påtaglig sedan början av förra mandatperioden.
Och hade det inte varit för moderata stödröster hade partiet med stor sannolikhet fått lämna riksdagen i samband med valet i fjol.

Annons

Egentligen har väljartrenden varit negativ under betydligt längre tid än så. I samband med valet 1998 toppade Kristdemokraterna på 11,8 procent och har därefter successivt minskat.

Ska man se något positivt i detta så får det väl bli att Kristdemokraterna även i samband med valet 1994 var ytterst nära att ramla ur riksdagen, och fick då stöd av endast 4,1 procent av väljarna. Fyra år senare lyckades partiet i det närmaste tredubbla sitt väljarstöd.

Det ser dock oerhört svårt ut för Göran Hägglund att 2014 återupprepa det som Alf Svensson lyckades med 1998.

För tillfället får Hägglund vara nöjd om han lyckas att hålla kvar sitt parti i riksdagen.

Om Hägglund ska kunna lyckas med det måste partiet klara av att motivera och förklara sitt existensberättigande för väljarna.

Vem är det som ska plocka åt sig kristdemokraternas valsedlar i valet 2014?

Och varför är det just Kristdemokraternas valsedel som de ska välja, och inte något av de andra allianspartiernas?

Från partiledningens sida har man gjort klart att det är villkoren för barn och unga som bör vara Kristdemokraternas fokus de kommande åren. Och därför blir det naturligt att även rikstinget präglas av detta.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet kritiseras upplägget något av ledande företrädare för Stockholmsdistriktet. Till viss del för att det utifrån att är svårt att se på vilket sätt som det skulle skilja ut Kristdemokraterna från övriga partier. Men också för att partiledningen inte har formulerat vare sig vilka problem som ska angripas eller förslag på lösningar.

Längre ner i debattartikeln tydliggör skribenterna att de ser en risk för att ”välviljans våta filt” blir till ett hinder för en positiv samhällsutveckling. Att man helt enkelt i sin iver att göra så mycket bra som möjligt lägger sig i och detaljreglerar saker som politiker ska hålla sina långa fingrar ifrån. Att risken är stor för att det leder raka vägen tillbaka till rollen som förbudsparti.

Det är lätt att hålla med författarna till debattartikeln. Med lilla – men ack så viktiga – undantaget när det gäller frågan om Kristdemokraterna som förbudsparti. KD har tyvärr aldrig lyckats lämna den rollen.

Trots Göran Hägglunds retorik kring verklighetens folk.

Om en vilja att ge människor mer frihet att göra sina egna val.

Om att politiker inte i onödan ska lägga sig i människors vardagsliv.

Att politiken ska ha begränsningar och politiker ska respektera att människor har rätt att göra egna livsval.

Har rätt att bilda familj och själva komma fram till hur familjelivet ska se ut, utan att få sin vardag sönderanalyserad och tillrättalagd med lagar och förbud.

Trots detta är Kristdemokraterna fortfarande inte beredda att ge samkönade par rätt till adoption och visar heller ingen vilja till att avskaffa tvångssteriliseringen vid könsbyte.

Det här är bara två – av flera – exempel på att Kristdemokraterna inte klarar av att leva upp till att vara det parti som man retoriskt ger uttryck för att vilja vara.

Visionen om en politik för verklighetens folk skulle kunna tilltala en stor andel av den borgerliga väljarkåren. Kristdemokraterna klarar emellertid inte av att omsätta den i praktisk politik.

Därför blir också bilden av partiet otydligt, och svårigheten med att nå fram till väljarna består.

Med konsekvensen att det kommer att bli väldigt svårt att hålla sig kvar i riksdagen.

Mer läsning

Annons