Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärnkraftsutspel som luktar desperation

Annons

Det är tydligt att allianspartiernas energiöverenskommelse har skakat om oppositionen. Eller i varje fall Socialdemokraterna. För Vänsterpartiet och Miljöpartiet har egentligen ingenting att förlora på en tydligare skillnad mellan de som står för en avveckling av kärnkraften och de som inte gör det.

För Socialdemokraterna skulle det vara förödande att gå in i en valrörelse där alliansen möjliggör för marknaden att förnya uttjänta kärnkraftsreaktorer, i det fall marknaden finner det ekonomiskt försvarbart, medan alternativet till vänster riskerar att innebära en eller flera reaktorer kommer att stängas. Att vänsteroppositionens försprång i opinionen verkar krympa för varje mätning som presenteras gör inte direkt situationen bättre.

Därför är det inte så konstigt att desperationen är så tydlig i den artikel som Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly i går hade införd på DN debatt. De tre partierna påstår i artikeln att de är överens om energi- och klimatpolitiken. Det är möjligt att så är fallet, men det är i så fall inte något som går att utläsa i debattartikeln.

Tydligt är emellertid att V och MP tvingats acceptera den socialdemokratiska skrivningen om att kärnkraften successivt ska fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i takt med att kärnkraftselen kan ersättas med el från förnyelsebara källor.

Därmed kliver Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som sista partier, ur linje 3-ledet för att i stället ansluta till linje 2. Dock utan att leverera ett trovärdigt och långsiktigt besked kring kärnkraften.

För att acceptera denna skrivning har MP och V kompenserats genom att regeringens målsättningar har kryddats en aning. I stället för regeringens mål om 25 TWh förnyelsebar el till 2020 blir oppositionens mål 30 Twh. I stället för regeringens mål om 20 procents effektivare energianvändning till 2020 blir oppositionens mål 25 procent.

Men det här är bara att betrakta som överbudspolitik, för det finns inte någon som helst redovisning för hur det här ska finansieras. Snarare handlar det om att försöka måla upp bilden om att man är överens om en politik som betyder väldigt mycket för svensk industri, och för de socialdemokratiska väljarna, utan att egentligen vara fullt så överens som man vill få det att framstå.

Sen har vi det här påståendet från Sahlin, Ohly, Eriksson och Wetterstrand om att de är överens om klimatpolitiken. Det finns ingenting i artikeln som tyder på detta. Tvärtom är frågetecknen om oppositionens klimatpolitik många och stora.

Regeringen har presenterat mål och åtgärder för att minska klimatutsläppen med 40 procent. En målsättning som är satt för den icke handlande sektorn. Detta har kritiserats från oppositionen för att vara för lite, att det bara borde omfatta svenska åtgärder och därmed inte räkna in internationella klimatinvesteringar samt att även den handlande sektorn borde omfattas av målsättningen. Men regeringen vill att den handlande sektorn ska omfattas av EU:s styrmedel, för att den svenska basindustrin ska få justa villkor att konkurrera efter.

Oppositionen måste därför förklara vilka ytterligare nationella åtgärder som ska genomföras utöver utsläppshandeln för att minska utsläppen från basindustrin. Om inte internationella klimatinvesteringar ska kunna räknas in måste oppositionen dessutom presentera åtgärder och ekonomiska styrmedel för att minska de nationella utsläppen med ytterligare 6,5 miljoner ton i den icke handlande sektorn.

Vad vi kan vara säkra på är att det blir dyrt. Om basindustrin och lantbruket har förfasat sig över regeringens klimatpaket så är det ingenting mot vad som väntar om oppositionen får bestämma. Och för oss som privatpersoner väntar också högre skatter och avgifter. Vill man undvika detta gör man klokt i att inte plocka någon av oppositionspartiernas valsedlar.