Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Karin Källström: En passande julklapp för invånarna i Landet Lyckopiller

Annons

Precis som svenskarna hade sierskan Saida Andersson på 1980-talet, har fransmännen den omsusade författaren Michel Houellebecq idag. Romanen ”Underkastelse”, som handlar om hur franska institutioner tas över av islamister, utkom samma dag som terroristattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo år 2015. Några år dessförinnan publicerades romanen ”Plattform” som ansågs förutse terroristattackerna i New York den 11 september 2011.

Hans senaste bok ”Serotonin” har tolkats som ett förebådande av den franska demonstrantrörelsen ”Gula västarna”, med dess passage om konkurs- och självmordsmässiga franska bönder.

Ett är dock säkert: så kallade ”lyckopiller” är nödvändigt för vissa – men det är i sig inget man blir lycklig av.

Med svenska glasögon skulle man kunna säga att han snarare förutspådde SVT:s nya tv-serie ”Landet Lyckopiller”, där ståuppkomikern Nour El-Refai försöker ta reda på varför svenskarna mår så dåligt. Hon testar körsång, yoga – hon åker till och med till Karlstad! – utan att finna någon egentlig lösning. Ett är dock säkert: så kallade ”lyckopiller” är nödvändigt för vissa – men det är i sig inget man blir lycklig av.

Huvudpersonen i Serotonin, Florent-Claude, är djupt deprimerad och inrättar sitt liv därefter. Familj, vänner, flickvänner – alla mellanmänskliga relationer har runnit ut i sanden och han vill helst inte träffa någon. Med ett aldrig sinande bankkonto flyttar han till Paris sista hotellrum där gästerna fortfarande får röka inomhus. Där knaprar han de starkaste antidepressiva medlen som finns på marknaden och dövar de kvarvarande känslorna med alkohol i stora mängder och hotellrummets fullständiga TV-utbud.

Det är lätt att känna igen sig i samhället runt Florent-Claude såsom det beskrivs i romanen. Även i Sverige finns många som mår dåligt i storstadens anonymitet, där ordet ”solidaritet” är hopplöst omodernt och där lönsamhet är allt. När veckotidningarna tipsat tillräckligt många gånger om att man måste lämna sina misslyckade vänner och ”göra slut med energitjuvarna” blir sådana som Florent-Claude överflödiga.

Bara Olle Jonssons kullerbyttor i Vinterstudion och en och en annan lussebulle kan lysa upp tillvaron.

SVT:s ”Landet Lyckopiller” påminner om att en miljon svenskar knaprar antidepressiv medicin och att depression är den näst vanligaste sjukdomen. Under denna mörka tid på året, när snön inte riktigt lagt sig ännu, känns det som att det snart kan bli en miljon till. Bara Olle Jonssons kullerbyttor i Vinterstudion och en och en annan lussebulle kan lysa upp tillvaron.

Så vad är lösningen? Efter att ha sett Nour El-Refai tala med psykologer, läkare och vänner vill man som läsare ge några tips till romanens Florent-Claude. Han måste vårda sina relationer bättre, försöka komma ut i naturen, dricka kaffe ur termos lite oftare. Kanske skulle också den där mobillådan som nu blivit årets julklapp passa honom. Detsamma tror jag gäller den deprimerade svensken. Inte för att antidepressiv medicin saknar funktion, utan för att den där miljonen svenskar som använder det bör kunna bli lite färre.

Karin Källström är jurist och frankofil.