Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Karin Bergkvist: Nationalism som splittrar Polen – men många polacker vet att demokratin inte kan tas för given

I höst är det 30 år sedan den politiska kartan ritades om totalt i Europa. En efter en föll de kommunistiska regimerna.

Annons

Polen tjuvstartade utvecklingen som kulminerade med Berlinmurens fall. Redan i början av 1989 hölls samtal mellan regeringen och Soldiaritet och när det hölls val i juni blev det en överväldigande seger för oppositionen. Regimen gav upp och när Solidaritetsledaren Lech Walesa valdes till president några månader senare kan man säga att kommunistregimen i landets slutgiltigt föll.

Att Polen var först ut är inte förvånade. Sovjetunionen fick aldrig riktigt bukt med sitt imperiums svagaste länk. Katolska kyrkan hade kvar sin starka ställning och fackföreningen Solidaritet blev en politisk oppositionsrörelse som växte sig allt starkare.

Landets omvandling i marknadsekonomisk riktning satte fart och sedan inträdet i EU 2004 har Polen utvecklats till en av EU:s allra starkaste ekonomier.

Därför har den oroväckande antidemokratiska utvecklingen i Polen också förvånat många.

Vid parlamentsvalet 2015 vann partiet Lag och rättvisa, Pis, valet och den nationalkonservativa regeringen satte snabbt igång med att förändra landet. Precis som i Ungern och partiet Fidesz började Pis snabbt att idka prickskytte på demokratin genom att sikta in sig på domstolarna och medierna.

PIS och dess ledare Jaroslaw Kaczynski hade länge hävdat att polska medier domineras av en ”elit” med vänsteråsikter (det resonemanget behöver man inte gå över Östersjön för att hitta) och när partiet tog makten fick mängder av journalister sparken. Robert Kowalski var en av dem och han beskriver idag public service i Polen som en "lögnfabrik".

Pis nationalistiska politik fortsätter att urholka landets demokratiska institutioner.

Det har funnits stora förhoppningar om att en samlad opposition ska kunna utmana Pis om regeringsmakten i parlamentsvalet. Valet till EU-parlamentsvalet som avgjordes i maj blev dock en stor seger för Pis som fick omkring 46 procent av rösterna. De fem oppositionspartier som hade bildat en koalition fick 38 procent.

Oroande är den splittring som finns i landet och som göder framgång för Pis. Urbana väljare som bor i exempelvis den polska ekonomins epicentrum Warszawa är skeptiska mot en nationalistisk politik till skillnad från polacker i andra delar av landet som inte ser samma välstånd. Det splittrar stad och land och det splittrar familjer.

Men det behöver detta till trots inte vara nattsvart för demokratin i Polen som trots allt än så länge är långt ifrån något Ryssland. Det finns fria tv-kanaler och tidningar som låter andra röster komma till tals och det finns gott om oppositionella i landet som inte har glömt den frihet landet vann för blott 30 år sedan. Många polacker vet att demokratiska principer inte kan tas för givna.