Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kanun kämpar för att komma tillbaka

För tre månader sedan fick 16-åriga Kanun livshotande skador vid en trafikolycka i Söderala.

Hon har en allvarlig hjärnskada och många ben i kroppen var helt av.

Men hon är ung och hon läker. Nu pratar hon också.

Annons

När vi kliver in i salen på Hudiksvalls sjukhus är Kanun vaken, hon kramar sina nallar och tittar på oss med sina stora, mörka ögon.

– Hej, hur är det, säger Bosse Axelsson och stryker henne på kinden.

Han är gift med Kanuns mamma Djän och bor i Anneberg i Söderala.

Det var där, efter riksväg 50, som .

Hur Kanun tänkte får vi kanske aldrig veta, men hon började springa över vägen i eftermiddagsrusningen. Först var hon nära på att bli påkörd av en bilist som var på väg mot Söderhamn. Samtidigt kom det en bil från det andra hållet och smällen var oundviklig.

– Vi skyller inte på någon, det var mörkt, Kanun sprang över vägen och hade inga reflexer. Vad jag har förstått så gick det inte att undvika olyckan, säger Bosse.

Själv befann han sig i Thailand när beskedet kom och kunde ta sig därifrån först efter några dagar. Det var den värsta tiden i hans liv.

– Det var fruktansvärt, Kanun hade ådragit sig livshotande skador och jag var inte där och kunde stötta familjen.

Men det var inte förrän han själv fick träffa flickan på Akademiska sjukhuset i Uppsala som han förstod hur illa skadad hon var. Det högra benet var av på sex ställen och hon hade fem frakturer på bäckenet varav ett ben var helt av. Det allvarligaste var ändå den grava hjärnskada hon ådragit sig.

– De första veckorna var det kritiskt varje dag. Två skallben fick opereras bort för att hjärnan skulle kunna expandera, läkarna försatte henne också i medicinskt koma för att hon skulle slippa smärtorna, berättar Bosse.

Kanun som har sovit en stund vaknar till och frågar efter sin mamma. Det märks att hon blir ledsen när Bosse berättar att det dröjer en stund till innan Djän kommer. Då och då slår hon på honom och säger åt honom att vara tyst.

– Tyst med dig, och du med, säger hon och pekar på mig.

Men det är inget att ta illa vid sig av. Ända sedan Kanun slog upp ögonen för två veckor sedan har hon reagerat med ilska. Från början slogs hon mycket, nu gör hon nya framsteg varje dag.

– Ett tag var det jobbigt att se henne, man visste inte åt vilket håll det skulle gå. Nu vet vi att vi kommer att få hem henne, säger Bosse.

När det knackar på dörren och Djän kliver in blir Kanun som förbytt. Ilskan rinner av och hon vill kramas. Och så vill hon äta den där glassen som mamma har med sig.

– Gott, säger hon på thailändska.

När hon vaknade var det ingen som riktigt förstod hennes uttryck. Så den där dagen hon sa mamma för första gången, då grät Djän av glädje. På något sätt var hennes flicka tillbaka.

Nu pratar Kanun thailändska, svenska och engelska. Inga långa meningar, men språket finns där.

– Det är fantastiskt att se hennes utveckling, det här hade jag aldrig vågat tro, säger Djän.

Hon har suttit vid sin dotters sida ända sedan olyckan inträffade. Bara tre dagar har hon varit hemma och då har orsaken varit magsjuka.

– Visst har det varit jobbigt ibland, vi har ju Benny att tänka på också. Han är bara åtta år och behöver sin mamma och pappa. Men det måste gå, säger Djän.

Nästa vecka ska Kanun få åka hem för första gången. Det blir en resa över dagen. Sedan väntar en lång rehabiliteringsperiod då hon ska lära sig gå och träna på dagliga sysslor. Om hon kommer att få bestående men kan ingen säga i dagsläget.

– Först om ett år kan läkarna se hur stora hjärnskadorna är. Än är hon heller inte opererad i bäckenet vilket innebär att vi inte vet om hon kommer att behöva rullstol, säger Bosse.

De väntar även på en ny tid i Uppsala då skallbenen ska sättas tillbaka. De är båda medvetna om Kanuns kamp för att komma tillbaka kommer att ta tid och måste få ta tid.

– Vi är tacksamma över att hon lever och har många att tacka för det.

Det märks att Bosse blir rörd när han berättar om hur Lennart Englund som var polis innan han gick i pension, började dirigera trafiken då olyckan inträffade. Och hur narkosläkaren Anders Backman återupplivade henne och sedan följde med ambulansen till Gävle.

Två vittnen till olyckan som båda gjorde allt som stod i deras makt för att en ung flicka skulle överleva.

– Jag har pratat med dem flera gånger. Lennart har berättat hur han blev polis igen på olycksplatsen. Vi är också tacksamma över den vård hon fick i Uppsala, vilken personal, säger Bosse.

På panelen ovanför sjukhussängen breder en ängel ut sina vita vingar. På något sätt känns det som den har haft ett vakande öga på Kanun hela tiden.

Visst har hon en lång kamp framför sig, men hon är ung, envis och stark.