Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Juliette minns sin tid som krigsbarn: "Jag längtade hem hela tiden"

En sliten brun resväska och en liten blå knapp är de enda föremål Juliette Lundin i Alfta har från sin barndom. Nu har hon skrivit en bok om sin historia.

Hör Juliette Lundin läsa själv ur sin bok.

Det var inte bara finska barn som kom till Sverige under och efter Andra världskriget. Efter krigsslutet tog Sverige emot flera tusen barn från övriga Europa för att de under några månader skulle få äta ordentligt och hämta sig efter krigets knapphet.

Ett av dem var Juliette Lagosanto, som växte upp i en stor familj med tre äldre bröder och fyra yngre systrar i La Barasse, en arbetarstadsdel i Marseille. Men för hennes del blev det en mycket lång vistelse i Sverige. Det tog åtta år innan hon återsåg sin familj igen.

Läs mer: Körkonsert med två

– Jag minns att jag tyckte det skulle bli jättespännande först. Jag och min bror Alfred skulle få åka tåg och komma till ett hem med leksaker och kanske få sova ensam i en riktig säng, berättar Juliette Lundin där hon sitter i soffan med sin man Kjell, sjuttio år senare.

Hon har just kommit ut med en självbiografisk bok om sin barndom, med många starka minnesbilder som nog en del av dagens flyktingbarn från olika länder kan känna igen sig i.

– Jag ville berätta om det jag varit med om för mina barn och barnbarn. Jag hade inte tänkt att några andra skulle vilja läsa, säger hon, lite förundrad över de reaktioner hon fått från grannar och vänner i Alfta och på andra håll.

Under kriget levde familjen i Marseille under stor knapphet. Pappa blev sjuk, det var ont om mat, och när flyglarmet gick fick de springa för att söka skydd i bergen. Oron för bombningarna var stor – fanns skolan eller huset kvar efter räden? Julklappar till barnen hade de inte råd med, men sammanhållningen var fin och mamma sjöng ofta och gärna.

Det var säkert en lättnad för föräldrarna när två av barnen efter krigsslutet erbjöds av Rädda Barnen att få komma till Sverige under några månader för att få ordentligt med mat och omsorg.

– Vi tyckte det skulle bli ett äventyr, jag och min bror. Men det var inte så lätt när tåget kom och jag skulle lämna mamma. Då klamrade jag mig fast vid henne och ville stanna kvar.

Fasta armar slet henne från moderns grepp och resan blev fasansfull för hennes del. Barnen fick vistas i karantän ett tag i Sverige. Många var sjuka och senare fick även Juliette scharlakansfeber.

Så småningom kom hon till snälla människor i Mora och fick en bra uppväxt.

– Speciellt farbror Ruben var en underbar människa som betytt mycket för mig.

Mamma hade sagt att hon måste vara snäll och hon vågade därför inte säga ifrån att hon ville åka hem när hennes svenska värdar, tre syskon, ville att hon skulle stanna kvar hos dem. I en byrålåda samlade hon leksaker hon skulle ge till syskonen när hon kom hem.

– Jag längtade hem hela tiden.

Brodern Alfred åkte hem till Marseille, men Juliette blev kvar i Mora. Allt eftersom tiden gick bestämde hon sig för att hon skulle passa in i Sverige, trots sina mörka ögon och hår. Därför slutade hon prata franska och lärde sig svenska utan brytning.

Det finns scener i boken som etsar sig fast. Avskedet vid tågstationen, eller bokens inledning, där hon återser sin familj efter åtta långa år. Den lilla flickan har blivit 16, inte alls den lilla Ju-Ju som fadern minns. Dessutom kan hon inte prata franska. Man förstår sorgen över alla år de varit ifrån varandra och svårigheten att återknyta kontakten.

Juliette åkte tillbaka till Sverige, utbildade sig till förskollärare, gifte sig med Kjell Lundin, fick tre barn och åtta barnbarn. Kontakten med syskonen har hon kvar, och även barnen har besökt släkten i Marseille.

Kvar i nattduksbordet vid sängen finns en oansenlig men viktig länk tillbaka till ursprunget. En liten blå plastknapp, som satt i den blommiga klänning Juliette hade på sig när hon lämnade sin familj åtta år gammal år 1946.