Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julen ut och valrörelsen in

/

På onsdag är det dags för Knut att köra julen ut. Men många valde säkert att använda den nyss gångna helgen till att plocka undan julsakerna, byta gardiner och kasta ut granen.
Att julen är över betyder också att den ledighet som följer med högtiden är till ända och vardagen börjar återigen bli någorlunda normal med allt vad det innebär.

Annons

Om man inte är riksdagsledamot. För dem dröjer det ännu en vecka innan de måste inställa sig i riksdagen. Huruvida det betyder ytterligare en veckas ledighet eller om tiden används till arbete på hemmaplan beror väl på hur de väljer att prioritera.

Det betyder inte att de riksdagsledamöter som väljer att använda tiden till att ladda batterierna eller ta hand om familjen gör fel. Det kan kanske snarare vara rätt sätt att använda dagarna.

Nu återstår det mindre än nio månader till valdagen då det ska avgöras om alliansen ska få förnyat förtroende att styra landet eller om oppositionen i stället ska få bilda koalitionsregering.

Från alla partier är man inställd på att det här kommer att bli en tid som kommer att kräva mycket arbete och att utgången av valet inte på något sätt är given på förhand. Detta trots att man lätt kan få för sig att så skulle vara fallet om man studerar den senaste tidens opinionsmätningar.

Oppositionen har en ganska betryggande ledning. Men det kan svänga snabbt. Inte minst eftersom denna ledning i opinionen inte grundar sig på uppskattning av den politik som de tre rödgröna partierna går till val på. Något sådant program finns än så länge inte. Det finns bara löften om att det ska komma.

En övervägande del av ledningen i opinionen kan i stället tillskrivas Miljöpartiets framgångar till följd av det ökade fokuset på klimatförändringarna och toppmötet i Köpenhamn. Om det håller i sig även under valåret återstår att se.

Dessutom kan man heller inte bortse från att en del brister och misstag från alliansregeringens sida har främjat oppositionen. I synnerhet som Mona Sahlin med bihang har kunnat stå och peka finger och kritisera utan att över huvud taget behöva ta något eget ansvar eller redovisa hur det borde ha skötts i stället.

Den här situationen kommer nu att förändras i takt med att de rödgröna tvingas att redovisa gemensamma ställningstaganden i en rad politiska frågor.

Det största problemet för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer i det här arbetet inte att bli för partiledningarna att bli överens. Om de stora dragen kommer de att lyckas att hitta en gemensam linje, inte minst av det faktum att de kommer att tvingas till det.

Svårigheten blir i stället att nå en acceptans inom respektive partiled för de frågor där de tvingas att kompromissa.

Svårast blir det med stor sannolikhet för Mona Sahlin. Socialdemokraterna är inte vana vid att gå till val på annat än att bilda en egen regering. Att Sahlins ställning som partiledare inte är särskilt stark gör inte precis saken bättre. Det finns till och med dem inom det egna partiet som tycker att Socialdemokraterna borde gå till val på att Margot Wallström, och inte partiledare Sahlin, ska bli partiledare i händelse av en rödgrön valseger.

Det är ett tydligt tecken på såväl desperation som missnöje.

Mer läsning

Annons