Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Järvsöbacken vann medan Norrlandsporten försvann

I Norrlandsporten har lupiner och björkar tagit över backarna. Samtidigt gjorde Järvsöbacken sin hittills bästa säsong förra året. De sju milen emellan har betytt liv och död för anläggningarna.

Det tar inte ens en timme att köra mellan Norrlandsporten strax söder om Kilafors till Järvsö. I början av 1980-talet fanns fem skidbackar efter den runt sju mil långa, eller om man så vill korta, sträckan som förutom en mindre avstickare i Bollnäs följer riksväg 83. Längst i söder låg Norrlandsporten med en tillhörande stugby, flera nedfarter och restaurang. Längst i norr låg lilla Järvsöbacken med en ynka nedfart, en lift och enkel toppstuga för servering.

– Då var det verkligen stenhård konkurrens. I första hand kom den från Norrlandsporten, men också från Orfa, säger Dick Helander som sedan många år äger Järvsöbacken.

Tjugo år senare, vid sekelskiftet, var styrkeförhållandena de omvända. Orfa vid Vallsta hade klappat igen och Norrlandsportens ägare Erik "Lubbe" Persson hade i nästan tio år kämpat för att få fart på lönsamheten och gjort ett par konkurser.

– Jag minns ett år då vi hade sålt liftkort för 180 000 kronor och räkningen för ström var en miljon. Med facit i hand ser jag att det hade behövts stora investeringar för att kunna driva Norrlandsporten på ett lönsamt sätt, säger han.

Vintern 2000/2001 gick liftarna för sista gången i Norrlandsporten.

– Alla pengar var slut och det fanns inte en sten som vi inte hade vänt på och inte en enda bank eller privatperson som var beredd att ta över.

Förutom ett privatekonomiskt bakslag var det känslosamt för Lubbe Persson, som är uppväxt och fortfarande bor i området, när anläggningen dog.

– Mina föräldrar hade skiduthyrningen när jag var liten och jag har i princip växt upp i backen. I många år kändes det fruktansvärt att åka förbi. Det var min dröm som försvann.

Under samma period, alltså vid millenniumskiftet, var Dick Helander i Järvsö i ett helt annat läge. Men låt oss först backa till 1984 då runt 1 400 Järvsöbor hade bildat aktiebolaget Järvsö Fritid AB och precis köpt backen av kommunen för en krona. De behövde någon som skötte driften och frågade Dick Helander om han ville ha jobbet.

– Jag hade erfarenhet av branschen och hade jobbat med snökanoner som var ganska nytt då, säger han.

Backen började strax byggas ut efter att den lämnat kommunens ägor, men riktig fart tog det när Dick Helander i slutet av 1990-talet tog över hela ägarskapet.

Samtidigt som Norrlandsporten dog så plöjd han ner många miljoner kronor för att bygga fler nedfarter. En pipeline drogs också till Ljusnan för att i rasande takt kunna tillverka snö.

Förra året var anläggningen en av de 11 största i Sverige med 185 000 besökare och klarar en vanlig vinter av att hålla öppet runt 135 dagar.

Varför är det då Järvsöbacken som har lyckats och inte Norrlandsporten; eller rent av Orfa?

– Vi har nog haft lite bättre förutsättningar. Berget är lite högre i Järvsö så vi har därför kunnat bygga ut backar åt alla håll. Vi var också tidiga med konstsnö, säger Dick Helander och tror också att det faktum att Järvsö är en gammal turistort har bidragit till framgångarna.

Stöd från staten har också hjälpt till. Järvsö har genom sitt geografiska läge kunnat få större bidrag vid investeringar än Norrlandsporten eftersom de klassas som olika stödområden av staten.

Norrlandsportens förre ägare kan i efterhand se att det var helt fel tajming när han tog över anläggningen.

– Det blev flera vintrar med lite snö och det var fortfarande väldigt billiga liftkort jämfört med idag, säger Lubbe Persson.

Han tror också att det geografiska läget har legat Norrlandsporten i fatet, trots att det bara rör sig om sju mil.

– Vi ligger också närmare kusten, det är bra snörika vintrar, men inte annars. När det snöade i Järvsö kunde det regna kraftigt hos oss. Då fanns inte heller samma teknik som nu att tillverka konstsnö.

Utvecklingen har också gått ett helt annat håll än många förutspådde under 1980- och 1990-talet. Då var miljöfrågan i ropet och framtiden förmodades bli stadsnära backar som kunde erbjuda dagsturer. Så har det inte riktigt blivit. Enligt SLAO, Svenska liftanläggningars organisation, står de 15 största skidanläggningarna i Sverige för runt 80 procent av marknaden. Majoriteten av dem ligger lång från storstadsregionerna, som till exempel Sälen och Åre som ligger i topp.

– Vi levde på dagsturerna och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att folk skulle vilja lägga ner så mycket pengar på skidresor som de gör idag. En vecka i fjällen kostar ju lika mycket som att resa till Thailand, säger Lubbe Persson och slår fast att knappast kunde ha slutat på något annat sätt.