Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag vill läsa allt av en författare

När min syster berättade att hon just nu håller på att läsa samtliga böcker som skrivits om Zelda Fitzgerald så kom jag på mig själv med att säga – från djupet av mitt hjärta – att åååhh det är ju det som är meningen med livet.

Annons

Jag kan inte komma på något mer meningsfullt än att läsa en författares hela produktion och alla böcker som skrivits om denna. Just nu är jag inne i en svår Jenny Diski-period och jag älskar att hon i bok efter bok skriver om samma saker. Om de olika mentalsjukhusen hon legat på, om depressionerna, om uppväxten mitt i London. Mellan åren 1947–1958 bodde hon på Tottenham Court Road och huset mitt emot var helt utbombat och man känner att man själv inte har så himla mycket att komma med eftersom hon cyklade trehjuling på Tottenham Court Road direkt efter andra världskriget när hon var liten.

När hon var i yngre tonåren brukade hon åka Circle line runt runt hela dagarna och läsa böcker för att slippa gå hem till de sinnessjuka föräldrarna som både slog henne och varandra. Hennes pappa var en professionell solochvårare som lurade till sig pengar av äldre kvinnor och som då och då försökte gasa ihjäl sig i bilen. Det hela slutade så klart med att Diski inte bara hamnade på mentalsjukhus utan också tog alla droger hon kom över. Det hon tyckte allra mest om var att injicera Nembutal direkt i blodet vilket gjorde henne medvetslös.

Inget gör mig så besviken som att läsa ytterligare en bok av samma författare och så skriver hen plötsligt om något NYTT, när jag bara vill ha samma sak om och om igen. Det enda jag vill att Suzanne Brøgger skriver om är mammor som ständigt tar livet av sig i badkaret. Jag älskar att John Green alltid skriver om samma sorts ledsna och smarta tjej som älskar böcker och musik. I Pappersstäder heter hon Margo. I Var är Alaska heter hon Alaska. I Förr eller senare exploderar jag heter hon Hazel. Varför alltid denna speciella sorgsna tjej?

Som författare så vet jag att man har sina skäl till att man ständigt skriver in samma karaktär om och om igen. Så där som Jenny Diski alltid skriver in en Jennifer i romanerna. Som Joan Didion som alltid skriver om samma kvinna. En ensam, väldigt olycklig kvinna som tappat all mening med livet och som har en dotter som hon på olika sätt övergivit. Som Dorothy Parker vars noveller alltid handlar om en djupt olycklig och alkoholiserad kvinna som stålsätter sig att inte ringa mannen hon älskar. Och som vurmar för hundar och hästar.

Efter Jenny Diski ska jag nog också läsa allt om Zelda Fitzgerald.

Linda Skugge