Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag tror att en ängel gick genom Hälsinglands museum i onsdags kväll.

”Det gick en ängel genom rummet”. Så säger vi ibland när ett samtal stannar av och vi gemensamt drar efter andan.

Annons

Jag tror att en ängel gick genom Hälsinglands museum i onsdags kväll.

Det var paneldebatt i caféet, med rubriken ”Här har du ditt liv - Hälsingland 2040”. Diskussionen var en del av tidningens stora serie om klimatförändringarna och deras inverkan på vår vardag. Ingångsfrågan var: Är vi rustade för framtiden?

Vid panelbordet satt en rad kommunpolitiker, landshövdingen och högsta ansvariga tjänsteman på länsstyrelsen. Framför dem en stor engagerad publik. Ett 70-tal personer i rummet och ett okänt antal som följde samtalet via en websändning.
Det talades om upphandling, dubbelspår, skolmat, vindkraft, biobränsle, teknikförhoppningar, och förstås - ekonomi.

Politikerna vittnade, ofta ödmjukt, om långsamma processer och system som låser varandra och gör förändringen trög och svårhanterlig. Deltagarna skickade emellanåt ansvarsfrågan som ett svartepetterkort över bordet. Någon ställde sin förhoppning till forskning och ny teknik. En annan till staten.

Många publikhänder i luften, tätt med frågor och påståenden. Så gick ordet till en ung kvinna. Hon riktade sig direkt till panelen. Jag citerar ur minnet: Vad kommer ni att lägga för förslag i era politiska församlingar efter den här diskussionen? Hur kommer ni att utnyttja er politiska makt för att skapa ett mera hållbart samhälle? Räck upp en hand och berätta!
Men inga händer syntes. Rummet drog efter andan. Och ängeln gick förbi.
- Det är mer komplicerat än så , sa till slut en av paneldeltagarna försiktigt. Kommunpolitik fungerar inte på det viset. Det är komplexa system vi arbetar med.

I en nyutkommen bok (”Till vilken nytta”, Daidalos 2013) skriver Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, insiktsfullt om behovet av nya tankefigurer. Miljöproblemen, som formulerades redan i mitten av 1900-talet, har inträtt i en ny fas, menar han. Om politiken ska ha en chans att bli effektiv måste den genomsyras av en genomtänkt idé om vad som faktiskt är möjligt. Det är alltså på tiden att vi öppet börjar tala om att den traditionella politiska förståelsen inte längre kan hantera de här frågorna.
Det här är ett intellektuellt arbete som skär genom kulturer och samhällen, religioner och ideologier, ”ja, genom människornas livsförståelse och psykologiska reflexer och böjelser, och ytterst genom politik”, skriver Sörlin.
Han säger sig ropa efter en miljöns egen humaniora.

I anslutning till klimatserien fylldes min mailbox av brev från läsare. Ett av dem kom från en naturkunskapslärare. Hon förmedlade en tankeväckande bild av glappet mellan skolan och verkligheten när det gäller hållbar utveckling.
En färsk forskningsrapport, från Linköpings universitet, visar att undervisningen inte går i takt med samhällsutvecklingen och att eleverna alltför sällan involveras i riktiga problem. Det får förstås följder för såväl självkänslan som för förmågan att hantera de förändringar vi obönhörligt står inför. Skolan är på väg att skapa ett politiskt utanförskap när det gäller vår allra viktigaste framtidsfråga.
Naturkunskapsläraren berättade också om en annan undersökning, den här gången från Ungdomsstyrelsen.
Där rangordnas orsakerna till stress hos ungdomar idag.
Högt upp på listan ligger oron över de globala miljöhoten.