Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag tänker bättre i Norrland"

Han har gått i skola hos fotografen Robert Mapplethorpe, filmat Sex Pistols, var med när ZTV startade och fotade Mikael Persbrandts första insatser på teater Galeasen. Nu sitter Håkan Berthas på vandrarhemmet i Ovanåker och klipper ihop nästa dokumentärfilm.

– Jag är trött på Stockholm och alla yuppies på Söder. Jag jobbar bättre här, resonerar han.

Annons

För bara någon vecka sedan visades Håkan Berthas senaste dokumentärfilm, "Hippieland" som han gjorde tillsammans med dottern Tekla Berthas, i SVT. Där följer de livet i två hippiekollektiv i byarna Skattungbyn och Skogsnäs – två olika generationer av människor som lever gröna vågen-livet på landet.

Och Berthas kan relatera till människornas längtan ut. Sedan en tid tillbaka är hans lägenhet i Stockholm uthyrd och själv bor han på Doma, vandrarhemmet i Ovanåker. Långt ute på en åker, mitt på landsbygden.

– Jag både klipper, tänker och skriver bättre här ute på landet.

Så har han också rötterna i Dalarna, dokumentärfilmaren Håkan Berthas. Men uppvuxen är han i Stockholm. Redan som ung kom han i kontakt med och påverkades av filmer av Tarkovskij, Werner Herzog och Ken Loach och när punkvågen kom sveptes han med.

– Jag plåtade mycket då, Ebba Grön, Sex Pistols var jag och såg tre gånger under deras Sverigeturné. Alla säger att de var där men det var egentligen bara vi och en massa kriminella. Men musiken betydde mycket redan då och gör det fortfarande.

i början av 80-talet flyttade han till New York för att utbilda sig till fotograf. En av lärarna på skolan var fotografen Robert Mapplethorpe – och Berthas fick också chansen att vara med och hänga hans tavlor till en utställning på skolan.

– Hip hop, graffiti, allt var nytt då. Och jag var en av de första svenskarna på skolan, men det var många andra som kom senare. Vi svenskar sökte på arbetsprover och de amerikanska collegeeleverna på pappas pengar...

Efter att ha jobbat med foto, och andra ströjobb vid sidan av för att försörja sig under några år, hamnade Håkan Berthas på rätt plats vid rätt tid igen: de nya tv-kanalerna dök upp och med dem möjligheter till jobb.

– Jag började jobba på ZTV, gjorde rockvideos och så. Det var en otroligt bra skola, musikbranschen lade pengar på att få musikvideos gjorda och det fanns en stor experimentlusta på den kanalen.

Därifrån vidare till nästa milstolpe: en anställning som fotograf på klassiska Teater Galeasen, där Håkan Berthas fotograferade föreställningen Artauds Requiem.

– Persbrandt kom dit helt ny då, och fick en stor roll direkt.

Regissören hette Rickard Günther – och tiden Berthas tillbringade där ledde så småningom till dokumentären "Galeasen Mon Amour", som hade premiär på 90-talet.

– Günther var en superbegåvning. Han hade kunnat bli Sveriges största regissör, men så blev det inte. Anledningen till det är en del av vad dokumentären handlar om.

Och sedan några år tillbaka är det nu dokumentärfilmerna som är Berthas sysselsättning. Det är också det han sysslar med nu. Två olika projekt ägnar han sig åt, med målsättningen att göra båda färdiga här i Ovanåker. Den ena filmen ska handla om vattenkraftbolagen, hur de påverkat de svenska vattendragen och vad det får för effekter.

– Vattenkraften har lagar som är från 1914. Nu står EU runt knuten och kommer snart att bötfälla om reglerna inte ändras, berättar Berthas som i filmen bland annat dokumenterat en het utfrågning i riksdagen. Det kommer också att bli en lokal hälsingevinkel på dokumentären, men den vill han inte avslöja för mycket om än.

Den andra filmen handlar om Arbråbördige Per Johansson som blev rikskändis för fem år sedan, som fackligt engagerad tunnelbaneförare som fick sparken från Connex.

– När han fick sparken blev det strejk i tunnelbanan, alla visste ju att han fått sparken för att han var fackföreningsledare även om det hette att det inte var så. Jag var där och filmade och har 150 timmar film. Det är det hetaste material jag någonsin haft, man skulle kunna göra den lika spännande som Al Pacinos "Insider". Jag hoppas jag kan få lugn och ro till att sitta och klippa ihop den filmen nu.

Att det blev just Ovanåker han hamnade i är en slump. Genom sin bandyintresserade son har han varit i Edsbyn en del tidigare (och bland annat gjort en dokumentärfilm om bandy) – och han har jobbat en del ihop med Josefin Torp, också dokumentärfilmare och vars föräldrar äger Doma.

– Nu åker jag till Falun och jobbar en del, det är inte så långt att åka alls. Och så kan jag jobba här. Och jag trivs. Det är lite Fawlty Towers, liksom. Svante (som äger vandrarhemmet) och jag snackar om att åka utomlands och göra filmer om fjärilar tillsammans...