Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag skulle aldrig bli bonde"

Jan och Lisa Thorén har under sommarhalvåret över 600 djur på sin gård i Korskrogen utanför Ljusdal.
– Vi tänkte att vi provar. Om det inte skulle fungera så kunde vi lägga av. Vi provade oss fram och efter ett par år bestämde vi oss för att satsa fullt ut, berättar Jan.
De har nu drivit gården i 22 år.

Annons

Gården ligger precis vid väg 310 mot Los. Det stora trähuset från slutet av 1800-talet är renoverat efter hur det såg ut från början. Än är det bara framsidan som har hunnit bli målad i en gråbeige färg, baksidan är fortfarande vit. Det är ett par minusgrader och det snöar lätt. Bakom garaget står Jan och gör ren trailern och bilen med en högtryckstvätt. Under förmiddagen har han varit i Bjuråker och hämtat nio kalvar som ska vara på gården tills de blivit inseminerade och dräktiga.
Inne i huset tar de tre bordercollierna Rasmus, Mic och Lad, emot. De är väldigt sällskapliga och försöker sätta sig i våra knän när vi tar av oss skorna.
Jan och Lisa träffades 1977 och gifte sig 1979. Jan är född på gården som köptes av släkten i mitten av 1920-talet. När han växte upp fanns det mjölkkor på gården men sedan han och Lisa blev bönder för 22 år sedan har gården vuxit. 
–  Grannarna har blivit så vana att de brukar komma och fråga: Jaha, vad ska ni bygga i år då, berättar Lisa och skrattar.


Trots att Jan är uppvuxen på en bondgård ville han inte arbeta med djur när han var yngre. 
–  Jag gick tekniskt gymnasium och efter lumpen började jag jobba, jag är utbildad kemiingenjör. Jag är tacksam att mina föräldrar inte tryckte på att jag skulle ta över gården, berättar han.
Lisa kommer inte alls från någon bondefamilj. Hon har arbetat som undersköterska på Hudiksvalls sjukhus och ett tag på en resebyrå. När hon och Jan flyttade till Korskrogen arbetade hon som undersköterska i Los och vidareutbildade sig och arbetade ett par år som ambulanssjuksköterska. 
–  Jag jobbade natt under sexton år och när vi hade gården kunde jag inte sova när jag kom hem eftersom jag visste att det fanns en massa arbete som behövdes göra, berättar Lisa som sedan mitten av 90-talet har arbetat heltid på gården. 
–  Ärligt talat var jag rädd för kossorna i början, säger Lisa som inte riktigt uppskattade Jans försök att få henne att tycka om korna. 
–  Han sa att det fanns jättefina champinjoner borta i skogen och jag gick genom kohagen, och det var ju lugnt eftersom kossorna var i andra ändan. Men när jag skulle komma tillbaka så hade korna blivit nyfikna och kom och undrade om jag gjorde där i hagen, berättar Lisa och Jan sitter bredvid och ler nöjt. 
–  Jag hade en katt och en undulat innan jag träffade Jan. Det var så mycket bonde jag var, jag skulle aldrig någonsin bli bonde, säger Lisa och skrattar.

Trots att Jan inte hade tänkt arbeta med djur arbetade han som avbytare under drygt fem år och när hans pappa blev dålig diskuterade Jan och Lisa om de skulle köpa gården. 
–  Vi tänkte att vi provar. Om det inte skulle fungera så kunde vi lägga av. Vi provade oss fram och efter ett par år bestämde vi oss för att satsa fullt ut, berättar Jan.
När Lisa och Jan började driva gården fanns det ett 40-tal djur och då var det fullt i stallarna. Nu har de runt 380 nötdjur och 120 får, på sommaren har de som mest 650 djur på gården. Trots allt hårt arbete som har krävts de senaste 20 åren har de inte ångrat sitt val. 
–  Men det är klart att man fick dåligt samvete när det var fina sommardagar och andra familjer åkte till stranden och våra barn tjatade om att få åka och vi sa att vi måste köra in hö först för nu var det fint väder, berättar Lisa.
Djuren kommer alltid i första hand, de bryr sig inte om det är måndag, lördag natt eller julafton. Men det är klart, oavsett vilket jobb man har så finns det ju dagar då man funderar på om det är rätt eller inte, säger Jan.
Jan minns en kalvning en julaftonsmorgon i mitten av 90-talet. 
–  Det gick inte så bra eftersom kalven låg bak och fram och upp och ned. Vi var totalt tre bönder som efter två timmar lyckades få ut kalven. Vi trodde att den skulle vara död men den levde men var väldigt tagen och låg i tre dagar, men på tredje dagen reste den sig. Precis som Jesus uppstod kalven på den tredje dagen, berättar Jan och skrattar.

De har haft anställda på gården sedan 1995. Under vinterhalvåret har de tre heltidsanställda och på sommaren har de extra personal som hjälper till. 
–  För att kunna vara ledig som bonde krävs det att man har en stor gård så man har råd att ha anställda. Det är inte längre okej att jobba 365 dagar om året som det var när mina föräldrar var bönder, förklarar Jan.
På gården bedrivs förutom mjölkproduktion även lamm- och nötköttproduktion. 
–  Vi har medvetet valt flera inriktningar. Då har vi flera ben att stå på, förklarar Jan.
1996 köpte Jan och Lisa de första fåren. Från början var det tänkt att Lisa skulle ha ett par stycken för att träna vallning med sina bordercollie hundar. Hon köpte fyra får och i dag har de över hundra. Tillsammans med Lotta Wallberg driver Lisa ett handelsbolag där de vidareförädlar får och lamm. 
–  Vi säljer lammkött till butiker, resturanger och står på marknader och säljer, berättar Lisa.
Antalet gårdar minskar runt om i Sverige, förr fanns det djur i varje by. I dag finns det på sin höjd någon sällskapshäst. 
–  Det är bara att se på statistiken här i Ljusdals kommun. För 22 år sedan fanns det nästan 100 mjölkgårdar här, nu finns det ett 20-tal, säger Jan som ändå tror att det alltid kommer finnas bönder av den anledningen att vi behöver mat och något att dricka. 
–  Det har blivit allt viktigare för folk att maten är nära, man vill veta vad det är man stoppar i sig. Man vill inte ha en köttbit från Brasilien längre, säger Jan som tror att den största förändringen för bönder i framtiden kommer vara klimatet.
Förmodligen får vi kortare vinter och längre odlingssäsong, funderar Jan.


Deras son Andreas arbetar heltid på gården och deras dotter Therese bor på Gotland och arbetar med data. 
–  De får bestämma själva om de vill ta över gården sen eller inte, vi kan inte tvinga de till det, säger Lisa.
Förutom allt arbete på gården har Jan varit ordförande i LRF Gävleborg de senaste sex åren. 
– När jag blev medlem var inte ambitionsnivån att jag skulle bli ordförande. Men man går ju med i en förening för att få vara med och påverka, säger Jan.
Klockan fyra på eftermiddagen är det dags för mjölkning. Jeanette Sörell står nere i den så kallade mjölkgropen. Kossorna går på led högre upp och den som ska mjölka står i lagom höjd för att bekvämt kunna sätta maskinen på spenarna. Nio kossor blir mjölkade samtidigt, utanför grinden väntar några kossor och tittar nyfikna på vad som händer nere på golvet och vill gärna slicka på  fotografens kamera. I snitt kan man få 50 liter mjölk från en ko på en dag, varannan dag blir mjölken hämtad och körs till Östersund.
I ena hörnet av ladugården står tre kalvar i en varsin box. De är bara fyra, fem dagar gamla. De tittar försiktigt fram mellan spjälorna. Den äldsta, en röd tjur med ett vitt hjärta i pannan, är tuffast och vill gärna snutta på fingrarna. När de har blivit avvanda vid mjölken får de flytta till större boxar och dela utrymmet med fler kalvar.
Medan Jeanette sköter mjölkningen mockar Andreas rent hos kossorna, han skrapar ner all gödsel på ett band som sätts i gång efter mjölkningen och transporteras ut till gödselplattan. Än är det många sysslor kvar innan dagen är slut.