Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag kommer sakna mammas pölsa"

Ingela Eriksson är en av många unga som lämnar Hälsingland. Kärleken och bättre jobbmöjligheter får henne att flytta från Söderhamn till Gävle.

Ingela Eriksson är 22 år och till hösten är hon klar med utbildningen till förskolelärare som hon läser på Högskolan i Gävle. Hon är en av många unga välutbildade söderhamnare som väljer att dra vidare.

– Jag har träffat en karl i Gävle och det finns bättre med jobb där. Nu finns det väl alltid arbeten för förskolelärare, men det finns fler jobb att välja på där nere, säger Ingela Eriksson.

Under studietiden har hon bott kvar i sin lägenhet i Vågbro och gjort sin praktik i Ljusne, men nu är har hon börjat packa flyttkartongerna. Först flyttar hon till sin nya sambos etta i Gävle, men förmodligen kommer de snart att bosätta i sig mer rymligt en bit utanför stan.

– Vi tittar på hus i Hamrånge, säger Ingela Eriksson.

Det svåra med att lämna Söderhamn är att inte längre har lika nära till familjen.

– Jag kommer att sakna är mammas pölsa och lugnet som finns här. Jag tycker egentligen inte om stressen som finns i större städer. Gävle är lagom, jag skulle aldrig vilja bo i Stockholm, säger hon.

Under de närmsta 15 åren kommer Söderhamn förlora en tiondel av sin befolkning medan Gävle kommer att växa med en lika stor andel. Detta är enligt Statistiska centralbyrån prognos som bygger på hur befolkningen har förändrats i en kommun tidigare. Den prognosen har stämt hittills. Sedan 1980 har Söderhamn gått från 32 000 invånare till 25 000, under samma period har Gävle vuxit med nästan 10 000 invånare.

Ingela Eriksson känner inte något större ansvar för att bidra till utvecklingen i hemkommunen, men hon drömmer ändå om att få återvända till byn Vallvik utanför Ljusne där hon växte upp. Hon vill tillbaka och förvalta en uppväxtmiljö som håller på att försvinna. Byn har förlorat två tredjedelar av sin befolkning under de senaste 30 åren och därmed har matbutiken, postkontoret och skolan försvunnit.

– Det finns snart ingenting kvar där längre, men jag skulle vilja att mina barn får växa upp där. Det är många som säger att Vallvik är världens ände, men i så fall är det världens bästa ände, säger Ingela Eriksson.

Ändå tyder det mesta på att hon blir kvar i Gävletrakten.

– Jag vill flytta tillbaka till Vallvik någon dag, men för min kille är det helt otänkbart och Hamrånge är väl inte så pjåkigt det heller, säger hon.