Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag har lärt mig mycket av haikun"

Hon är konstnären som tyckte bilderna skrek efter ord. Orden blev till poesiböcker och många av texterna kan hon tacka haikudikten för.
– Jag har lärt mig väldigt mycket av haikun, säger författaren Lena Deimo.

"Jag har lärt mig mycket av haikun"

Hon är konstnären som tyckte bilderna skrek efter ord. Orden blev till poesiböcker och många av texterna kan hon tacka haikudikten för.

– Jag har lärt mig väldigt mycket av haikun, säger författaren Lena Deimo.

Den pinfärska diktboken "Mörkrets byar" med mörkblått omslag skvallrar om de gåtfulla sagorna som finns i hennes huvud. Inspirationen till boken kommer just från målandet och de inre bilderna som ständigt gör sig påminda. Och så naturen såklart. Gnistan till texterna tänds under alla promenader i skog och mark med hundarna. Lena har till och med skrivit om sina fyrbenta vänner genom boken "Rapport från hundhimlen", en slags tröstebok i sagoform.

Men för några år sedan var det målandet som fick hennes kreativa tid och fulla uppmärksamhet.

– Jag målade jag mest naturtroget och stadsbilder innan men så blev det plötsligt någonting helt annat och då tänkte jag att bilderna måste få ord.

Penseldragen formade stjärnbilder, rymd och universum och de poetiska dikterna fick plötsligt liv.

I dag har Lena skrivit i snart fem år och haikudiktandet är en del av skrivandet, även om det kommer och går i perioder. Den första skrev hon i en poesigrupp hon var medlem i.

– Jag utgår alltid från något större, ofta naturen, och sista raden ska det ju vara en återanknytning till vardagen. Det är själva överraskningen. Traditionellt ska det ju ingå årstid också, men det har jag väl inte alltid. Jag tror det fuskas en hel del i haiku numera.

Fuskar du?

– Inte nu, men det kan nog bli så framöver, säger och hon funderar en stund.

– Men jag har lärt mig väldigt mycket av haikun och det händer att jag skriver lite längre dikter som har drag av den.

Vad har du lärt dig?

– Jag har lärt mig sålla ord, att hitta koncentrat. Det är det jag tycker är så fint med haiku, att man med så få ord kan beskriva så mycket. Sedan är det den där lilla förvåningen och aha-upplevelsen också. Den gör mycket för texten.

Jag undrar om Lena har någon favoritdikt i boken och det har hon. Den har drag av en haiku, säger hon och läser:

Nybyggaranda

Maskrosens fröhus

rullar in i åskmolnen

perfekta kosmonauter

Jag ber att få höra en renodlad haiku och hon fortsätter:

Tidens haiku

Stigen leder ner

till en uråldrig källa

Vi kallar den tid

Lena Deimo föddes i Borås och har flyttat runt en hel del under sitt liv. Numera bor hon i Brunflo i Jämtland där hon periodvis har deltagit i olika i poesi- och skrivargrupper. I bagaget finns tre böcker, varav två är diktverk. Dessutom är flera av hennes dikter med i antologier av olika slag. Bland annat är hon en del av "Fri Haiku", utgiven av Östasieninstitutet. Hon har även varit delaktig i "181 dikter till Tranströmer", en bok som personligen överlämnades till den hyllade poeten för några år sedan. Tranströmer är också det stora idealet vad gäller poeter, berättar författaren.

– Jag är oerhört fascinerad av Tranströmer, han är min förebild. Han har ett sådant otroligt språk, det är så man flämtar till när man läser honom på grund av bilderna man får i huvudet. Egentligen skriver han ju inte svårt, men han är oerhörd och det var en jäkla tur att han hann få Nobelpriset innan han gick bort, säger hon,

För hennes egen del fortsätter skrivandet, om än i sakta mak. För när hon väl sätter sig till ro finns det ett litet problem. Hon skriver nämligen väldigt långsamt, berättar hon.

– Jag liksom vänder och vrider på orden och då kan det ta sin tid, säger hon och skrattar.

Fast å andra sidan är det ingenting världsligt, det är hennes sätt att skriva dikter på. Desto längre tid tar det kanske med novellerna och just nu är det dem som tar upp tiden vid datorn. Där finns också en roman som ligger och skaver någonstans i bakhuvudet.

Men helst av allt skulle hon vilja kombinera konsten med skrivandet, att med ord hjälpa betraktaren av de drömmande bilderna på traven och beskriva vad som finns där, eller bortom. Kanske blir det upplägget för en fjärde bok.