Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag har förlåtit alla Beatrice

Béatrice i Julie Bonnies nya roman Sal 2 är allt som jag inte är. Medan hon under nittiotalet var nakendansös i ett undergroundband (hon erkänner att hon var den där tjejen som älskade att dansa naken och illvilligt göra andra tjejer svartsjuka) så gömde jag mig i för stora tröjor med bandloggor på, skriver Linda Skugge i sin Bokkrönika.

Annons

Allt för att dölja min magra kropp, som jag trodde var förskräckligt ful och oduglig, just på grund av alla "Béatrice" där ute som klädde av sig nakna och fick all uppmärksamhet och alla killar. Så alla ni "Béatrice" lyckades, ni fick oss att känna oss extremt fula och värdelösa.

Med denna inställning börjar jag läsa Sal 2. Här är boken om tjejen som förstörde mycket av mitt vuxenblivande och min självbild.

Hur gick det då för Béatrice? Jo, grungen tystnade, hennes passionerade man lämnade henne ensam med barnen, kroppen slutade dansa och hon var tvungen att skaffa sig ett jobb. Hon tog på sig en "rosa rock" (fransk barnsköterska).

Trots att jag är väldig långt ifrån denna höftrullade kvinna, väldigt långt ifrån en Zelda som trollband alla i ett rum med sina vilda upptåg. Herregud, jag gjorde ju KEJSARSNITT – frivilligt! Men jag är med Béatrice i det där naturliga med barnen.

Efter halva boken inser jag att jag älskar Béatrice! Béatrice har svårt för alla gnälliga, bortskämda kvinnor på förlossningsavdelningen där hon jobbar. Som blir chockade över allt bajs, blod, skrik och såriga bröstvårtor.

Att få barn var för mig ingen chock. Tvärtom, det gjorde mitt liv mer begripligt. Snarare var allt innan barnen fullständigt obegripligt, människorna och det sociala samspelet. Allt som man skulle göra och som jag aldrig förstod. Att få barn däremot förstod jag mig omedelbart på, trots sömnbrist, trötthet, skrik, barnsjukdomar. Livet blir meningsfullt av att leva tillsammans med barn.

Trots att man inte är en Zelda som liderligt nakendansar i en sjö mitt i natten och säkert får fontänorgasmer, och trots att man valde kejsarsnitt, så kan man känna att det är fullständigt naturligt att få barn. Det finns ingen motsättning. Det lärde jag mig av att läsa Julie Bonnies Sal 2. Och jag har förlåtit mitt livs alla "Béatrice".

Jag har alltid känt skuld över att jag fått tre barn, tänk alla som inte får! Man får inte tre barn ostraffat. Jag klarar aldrig av att fråga kvinnor över 35 om de har barn för vad säger man om de säger nej? Ingens mamma i all ära men de flesta vill nog ha barn och den sorgen! Och här kommer jag med tre barn. Skuld och skam.

Nu ska jag läsa Klara Zimmergrens nya bok om barnlängtan, Längtan bor i mina steg, och få ännu mer skuldkänslor.