Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag ger aldrig efter"

Konstnären Kiba Lumberg föddes upprorisk. Allt tvång, alla krav, alla måsten fick henne att göra tvärtom. Det var inte lätt att växa upp i en romsk familj i Finland på 1960-talet under de omständigheterna.

Annons

I sommar ställer hon ut på Hälsinglands museum, som på senare tid satsat mycket på internationella konstutställningar snarare än samarbeten med lokala konstföreningar (läs Länskonst). Det blir både bilder och installationer, lovar Jöran Österman på museet. Även filmer och litteratur om Kibas konstnärsskap kommer att finnas i utställningen.

Nyligen var Kiba Lumberg i Hudiksvall för att se utställningsutrymmet på plats och få chansen att känna in Hudiksvall. Meningen är att hon också i utställningen ska göra en platsspecifik installation utifrån hur hon uppfattar Hudiksvall. Med hjälp av tolk berättar hon om sig själv och sin konst.

– Jag känner mig väl mottagen här på museet, här finns människor som förstår vad det betyder att ha en mångkulturell bakgrund.

Kiba växte upp i en stor familj. Ja, de hade en fast bostad – precis som de sämst ställda i den finska befolkningen tilldelades romerna små stugor att bo i. Men eftersom hennes pappa åkte runt och sålde saker var hela familjen ganska ofta på resande fot.

– Eftersom vi alla följde med så jobbade alla. Även vi barn, berättar Kiba Lumberg.

Hon berättar om en händelse som speglar hennes upproriska sinne.

– Jag var fem år och en äldre släkting ville göra en sak på ett visst sätt. Men jag vägrade, jag gick ut i snöovädret i trosorna och satte mig. Jag hade ingen känsla för att det var kallt och att jag frös, jag hade beslutat mig och skulle stanna ute tills jag fått min vilja fram. Till slut måste de bära in mig, säger hon och ler lite.

Jag läser på annat håll att Kiba Lumberg rymde hemifrån när hon var 13 på grund av våld och tvång hemma. I sin konst bearbetar hon sina upplevelser och sin bakgrund. Hon har mottagit dödshot på grund av sin kritik av den romska kulturen. Att vara homosexuell i allt detta är ytterligare en komplikation.

– Jag kan säga att jag har en romsk bakgrund, men i släkthistorien finns också judar i St Petersburg, mamma kom från en fiskarsläkt i Stockholms skärgård och jag har också en finsk släkt. Jag är en kombination av allt detta, konstaterar Kiba.

Genom konsten har hon hittat ett sätt att uttrycka det hon inte kunde tidigare. Hon väjer inte för det svåra. Hon har också skrivit flera romaner och pjäser om sitt eget och andras liv bland romer.

– Kreativiteten har varit ett sätt att stå ut med det tunga som man nästan inte orkar med. Men jag kan också uttrycka de ljusa lätta sakerna när jag målar, skriver, eller arbetar i olika material.

Hon funderar mycket över vad som är förutsättningen för våra liv i dag, och håller fram en blyertspenna – bildning är viktigare än maskingevär.

– Jag är lycklig varje dag över att det är fred, säger hon i en tid när Europa skälver.

Trots allt vill hon gärna förmedla hopp till människorna. Hon har etablerat sig som konstnär internationellt och har ställt ut sin konst tre gånger på Venedigbiennalen, bland annat i den romska paviljongen.

Hon bor kvar i Finland, även om hon känner att Finland har svårare att ta till sig hennes starka språk och uttryck.

– Jag är glad att bli inbjuden av andra länder utanför Finland som inte betraktar mig som lika konstig och annorlunda.

När hon försöker beskriva sin situation på Facebook blir det med uttryck "som att trampa i gungig myrmark" eller "åka skidor i tung terräng".

– Men jag ger aldrig efter!

Hur detta tar sig uttryck i konsten får vi se i mitten av juni när utställningen invigs på Hälsinglands museum. Temat är identitet – att varje människa har olika sidor av sig själv.

Annons