Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag fick använda hjärnan, snarare än gallan"

Annons

Jag avskyr debatter. Verkligen avskyr. 99,99999 procent av dem handlar nämligen om att två personer som redan vet vad de själva tycker står och slår varandra i huvudet med hemgjorda halmdockor, på jakt efter billiga poäng. Oftast verkar ingen ens lite intresserad av att lyssna eller ta in vad den andra säger. Det är så dumt alltsammans.

Varje gång någon inleder en konversation med mig med att missförstå något jag har skrivit, vare sig det är med flit eller omedvetet, osäkrar jag därför min nödpistol och flyr. Jag har lärt mig att det inte ens är någon idé att försöka resonera.

Vi har fått in en replik här, vill du svara på den med några rader? frågar mina redaktörer.

– Nej tack, säger jag då hastigt, det är bra! Det är inte det att jag inte tycker att folk skall få bråka, jag vill bara själv slippa vara med. Jag har inget som helst behov av att få sista ordet när jag vet att den andra egentligen ändå inte bryr sig om vad jag säger. Vilket alltså är nästan alltid.

Men så finns det ju de där debatterna som är precis tvärtom, som är såsom alla debatter egentligen borde vara. Där det inte handlar om prestige, eller om att vinna, utan där man helt enkelt utbyter idéer och tankar, och argumenterar för dem i respektfull ton. En sådan diskussion hamnade jag oförhappandes i häromdagen när jag pratade på Twitter om Soraya Post, som är Feministiskt initiativs förstakandidat till EU-valet.

Hon är ju otroligt bra vad gäller till exempel frågan om tiggeri. Det blåser kalla vindar genom Europa, och jag tänker att det då kan vara bra att ha någon som henne på plats i parlamentet i Bryssel. Någon som kan de här frågorna, som brinner för dem, som är vältalig, som kan utgöra en motvikt till de många röster som menar att tiggare från fattiga länder helt enkelt bör skickas hem igen, till den tillvaro som alltså är så tröstlös att de hellre reser till Sverige och sitter på gatorna i väder och vind i hopp om en slant; en motvikt till dem som säger att det handlar om organiserade ligor som tjänar multum, äter oxfilé, åker dyra bilar och skrattar bakom ryggen på de godtrogna svenskar som finansierar deras lyxliv; en motvikt till krafterna som arbetar för att tiggeri skall förbjudas.

Men jag är tveksam till hennes partis ståndpunkter i vissa andra frågor som ligger mig varmt om hjärtat, till exempel sexarbete. Vad gäller sexarbete gör Feministiskt initiativ nämligen inte skillnad på frivilligt sex och våldtäkt. Allt sexarbete skall motarbetas, anser de, och det tycker jag är fel.

– Fråga på! twittrade då Soraya Post plötsligt till mig. Och sedan började vi diskutera. Sexsäljare, menade jag, är socialt utsatta, och frågan är komplicerad. Ofta finns det tvång, eller åtminstone tvingande omständigheter, med i bilden. Men ofta säljer också människor sex av egen fri vilja, och det skall respekteras. Sexarbete är för mig en rättighetsfråga, i stil med rätten till abort.

Soraya Post höll inte med. Hon menade att det nästan alltid är fråga om tvång, och tills världen ser annorlunda ut är det denna bild man måste utgå från. Det viktigaste är att hjälpa den stora merpart som är utsatt, då må det vara hänt att man på vägen tvingas offra några av dem som trivs bra med sitt förvärv. Man har inte råd att ta hänsyn till dem.Och sådär höll det på.

Jag har inte ändrat åsikt. Jag tycker fortfarande att friheten att själv få bestämma över sin kropp och sin sexualitet är alltings grund och botten, inte glasyren man spritsar på när tårtan redan är färdigbakad. Men jag fick större förståelse för Soraya Post, och jag fick använda hjärnan snarare än gallan.

Vi vände och vred på våra respektive argument ända till klockan var sen och vi båda var tvungna att gå och sova. När jag gick och lade mig kände jag mig alldeles kvillrig, och när jag insåg att något som borde vara normalt - ett hederligt, intellektuellt utbyte - var så ovanligt att det gjorde mig glatt överraskad, blev jag istället lite deprimerad.

Varför kan det inte alltid vara såhär?