Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Jag bor i paradiset”

Hus+människor=hem. Och variationen på hem är stor. Det röda torpet med vita knutar, ettan med kokvrå. Singelliv, samboliv eller kollektiv. Alla har vi ett förhållande till vår bostad.

I en serie reportage besöker vi olika hem och utforskar deras egenheter. Turen har kommit till det gamla stationshuset i Hybo.

Annons

För många är stationshuset sinnesbilden av Hybo. I den före detta stinsvåningen bor tågentusiasten Claes Sundberg.
– Innan bodde jag i en gammal gård i Bobygden, och jag trodde aldrig att jag kunde hitta något vackrare ställe att bo på, jag vill inte flytta ifrån gården. Men dök det här huset upp till försäljning och då fick jag något att flytta till, förklarar Claes.


Han visar gamla ritningar på huset. Arkitekten var väldigt noga och den gjordes bara i fyra exemplar. De andra finns i Olskroken, Kimstad och Näsviken. Claes bläddrar i en bok och hittar en bild från 1900 där perrongen utanför Hybo stationshus är full av människor som väntar på tåget.
– Det är fantastiskt när man tänker på hur många människor och tankar som har passerat det här huset. Jag brukar fundera på deras liv och vart de var på väg, säger Claes.
I mitten av 80-talet fanns det diskussioner på att plocka ner stationshuset för att bygga upp det igen på järnvägsmuseet i Gävle. Men då protesterade Ljusdals kommun och Hyboborna. Istället fick Hennans stationshus flytta till Gävle. Hybo stationshus fick en totalrenovering och blev byggnadsminneförklarat.
– Det är bra att det är byggnadsminne. Min ledstjärna blir att göra om väldigt lite och på ett obemärkt sätt, säger Claes som tycker att det är viktigt att bevara så mycket av det ursprungliga huset som möjligt.
– I väntsalen har biljettluckan och postlådorna blivit täckta med en vägg. Men huvudsaken är att det finns kvar där bakom vägen, möjligheten finns att återställa det så som det var förr. Men något vill man lämna till kommande generationer också, säger Claes med ett leende.
I paradvåningen finns det ett pärlsponttak som är format som en stjärna, en stor kristallkrona kastar sitt sken över bordet. I ena hörnet har Claes monterat in en kakelugn.
– Det fanns ingen när jag flyttade in, men det är ju klart att ett sådant här rum ska ha en kakelugn, säger Claes.


Utanför de stora fönstren syns Järvsö klack och Hybosjön. Järnvägsspåren är kvar precis vid husknuten och Claes har arbetat mycket med att röja upp på banområdet. Ligger vinden rätt hörs det när tågen åker förbi på stambanan.
Redan som treåring blev Claes förälskad i tåg. Hans morfar var lokförare och lilla Claes fick följa med en av morfars kollegor till lokstallet där ett svart ånglok stod i verkstaden.
– Det var stort som i en kyrka och längst framme vid altaret stod ett nyintaget ånglok och väste och vid kondens steg upp i luften. Mamma fick mig inte därifrån, jag vill bara titta på det där loket, säger Claes och skrattar.


På tomten har han två hjulaxlar från ett ånglok. De är målade i svart, grått och rött.
– Det är konstverk, jag är väldigt glad att de fanns kvar här när jag köpte huset, berättar Claes.
Stationsskylten sitter kvar på sidan mot perrongen. Högre upp sitter en sköld med hälsingebocken och det flygande hjulet. Det är många som går förbi stationshuset och som vill prata historia med Claes.
– En kvinnan berättade att hon brukade åka från Hybo in till Ljusdal för att gå på matiné. 75 öre kostade det då att åka fram och tillbaka, berättar Claes.
Nu har han bott i stationshuset i två år och han ångrar inte flytten från gården i Bobygden.
– Nu finns det inget som kan locka mig härifrån, jag bor ju redan i paradiset.