Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag är glad att han fortfarande lever"

Inom loppet av två år har tre av hennes nära anhöriga dött av droger.

Nu kämpar Annika Wikman för att hennes 21-årige son ska få komma in på ett behandlingshem.

– Det är bråttom, jag är glad att han fortfarande lever.

Annons

När vi kliver ur bilen utanför huset i Forsbacka möts vi av två hundar. De är nyfikna och både skäller och viftar på svansarna samtidigt.

– Ni behöver inte vara rädda, säger Annika Wikman och ber oss komma in.

På bordet ligger flera handlingar från socialförvaltningarna i Gävle och Söderhamn. Alla handlar om hennes son Dennis som är 21 år i dag.

– När det var som värst kastade jag ut honom och jag har heller aldrig dragit mig för att sätta dit Dennis. Som förälder har jag försökt göra allt för att störa missbruket. Det ska inte vara lätt, säger Annika.

Hon berättar att Dennis har en bokstavsdiagnos precis som hon själv. Det har gjort att han har haft svårt att koncentrera sig och sitta still. Redan som liten började han blanda tabletter och alkohol för att få lugn och ro i huvudet.

– Efteråt har han berättat att han var uppe på nätterna och tog tabletter av mig som han blandade med whisky, då var han bara tolv år. Sedan blev det bensin och tändgas. Dennis hade aldrig någon ro i kroppen samtidigt som han blev mobbad i skolan.

Senare flyttades han över till Marmagruppen som tog hand om elever med speciella problem, men även om miljön var lugnare minskade inte hans missbruk. Tvärtom.

För Annika kom dagarna att handla allt mer om att "bråka" med socialen.

– Om ni bara visste hur mycket jag har stridit med dem. Många gånger kändes det som om de trodde mer på vad Dennis sa än på mig som mamma, säger Annika.

Drogerna blev tyngre och med dem kom kriminaliteten. För att klara familjesituationen var de beroende av jourhem.

När Dennis var 17 år gick det inte längre och hans pappa valde att hyra en lägenhet åt honom i Gävle. Till att börja med fungerade det bra, han hade sin hittills längsta knarkfria period, men sakta men säkert återföll han i kriminalitet och droger.

Efter det har han varit nära att dö av en överdos ett flertal gånger.

Den 14 maj 2012 kom en annan smäll för familjen. Annikas bror som stod Dennis mycket nära, dog av en överdos.

– I stället för att stanna upp och tänka efter blev Dennis bara värre och värre. Han missbrukade allt han kom över och gick ofta på sprutor. Det gick så långt att jag var tvungen att bryta kontakten med honom.

Men så en fredag förra året kom en första vändning. Dennis ringde själv och bad om hjälp. När Annika hämtade hem honom var han påtänd, blek och utmärglad.

Genom socialtjänsten i Gävle fick han en plats på Self helpkliniken i Vågbro.

– Då kände jag någon slags hopp, säger Annika.

Dennis var ändå inte redo, han såg till att få piller smusslade till sig och fick till slut packa ihop. Då hade han ändå kommit till insikt om att han verkligen behövde hjälp.

Men precis som vanligt väntade de gamla kompisarna, drogerna och kriminaliteten på honom där ute.

För Annika handlade det åter om kontakter med socialen i både Söderhamn och Gävle för att förmå dem att ge honom en ny chans.

– Det var tjafsigt om vem som hade ansvaret, var det socialen i Söderhamn eftersom han bodde hos mig, eller Gävle där han var skriven? Efter mycket strul slutade det med att det var Gävle som hade ansvaret. Av dem fick han också en ny möjlighet till vård på Self help.

Och där skulle han ha varit inskriven för länge sen om det inte hade varit för ännu mer strul. Helt nyligen fick Annika klart för sig att det inte var där han skulle placeras. Där står de i dag.

– I fem månader satt vi och väntade på ett besked som innebar att han inte skulle placeras där. Det får inte ta så lång tid, säger Annika.

Dennis som har varit drogfri i tre veckor säger att han vill in på behandling och hans mamma tror inte att de kommer att få behålla honom så länge till om han inte får det.

Nu sätter hon sitt hopp till att han ska få komma in på ett behandlingshem så långt bort från Söderhamn som möjligt.

– Under den här tiden har även två av mina kusiner dött av överdoser. Det måste vara slut nu, jag orkar snart inte längre.

Fotnot: Vi har träffat och pratat med Dennis. Han har gett sitt medgivande till att Annika berättar sin historia om honom. Han har också tagit del av texten innan den publicerades.