Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag är en riktig clown ibland!"

Hon föddes på Stocka, för exakt 70 år sedan, och hamnade – efter ett par korta sejourer i Stockholm och Helsingborg – i gammalmommas stuga i Jättendal.

Annons

I den hundraåriga vedspisen brinner elden, kaffet kokar i pannan och solen lyser i de gula köksgardinerna. Katten Gubben försöker fånga mattes uppmärksamhet. Matte, det är Kristina Jonsson, och här i köket har hon gått in och ut i nästan 70 år.

– Fast, jag är inte född här, utan på Stocka. Men mormor bodde här, och hit kom jag ofta redan när jag var barn. Vi var sju syskon och jag älskade att vara här, hos "momma", i lugn och ro. Jag är fjärde generationen som bor här i huset, det tillhörde en gång gammalmomma.

För 37 år sedan flyttade hon in för gott, med sin familj. Nu är barnen vuxna och sedan 20 år bor hon ensam. Eller, kanske inte så ensam...?

– Nej, jag har många och kära vänner – även om vi inte ses riktigt lika mycket och ofta nu när jag har barnbarnen. Sammanlagt 13 barnbarn att krama och pussa på! Men, jag håller kontakt med mejl och telefon, säger Kristina, och visar familjebilder: dotterns brudfoto, några barnbarn, hennes egen far och mor, en gammalmorbror som for till Amerika, och så en bild på henne själv, för så där 65 år sedan.

– Då var jag blyg må du tro. Jag tyckte inte om att vara med på kort. Det gör jag inte nu heller, egentligen, påpekar hon, och tittar snett på kameran.

Fotona avlöser varandra, ögonblick i fjärran länder. En ridtur på en dromedar, en stund i solen medan vinden får batikkjolen att fladdra. På en annan bild kramar hon om en gammal man i en sliten kavaj, ett annat foto visar Kristina mitt bland skrattande barn på ett barnhem. Hon berättar om sin litet udda "hobby". De senaste åren har hon köpt kläder, tvål, tandborstar, och leksaker och skickat till nödlidande, via Svenska Frälsningsarmén. Även nu står en korg och ett par kassar i hennes hall och väntar.

– Man kan köpa jättefina nallar på Röda Korsets Kupan för en femma. Jag köper, tar hem, tvättar och packar ner.

– Vi var så fattiga när jag växte upp, så jag vet hur det är. Saker är inte viktiga för mig, det ser du om du tittar här i mitt hem, jag ger hellre till människor som har det eländigt. Jag följde med på en missionsresa och såg tanterna, i tjocka mössor, trasiga vinterkappor och smutsiga kläder. Vet du, jag grät för jag led med dem. Sådan är jag, jag har nära till tårar – men också till skratt. Och vi ska dela med oss, det är så vi människor ska leva.

Hon talar om sin kristna tro. Hon tillhör inget speciellt trossamfund utan går till olika kyrkor.

– Jag är frälst, och har sett mirakel ske. Som då jag bad med ett barnbarn, som inte såg ut att få några syskon, om att Gud skulle lägga en bäbis i mammas mage, och så blev det...

Hon har jobbat med unga, som elevassistent, och som hemsamarit bland äldre. Hon har varit butiksbiträde, jobbat på café, på industri, gått skift på Stocka brädgård, jobbat på hotell i Stockholm och varit lokalvårdare.

– Mest har jag älskat att jobba med människor! Roligast var nog på konditoriet i Bergsjö. Jag har mött många människor i alla åldrar. Då jag var elevassistent på Kristna skolan i Sundsvall lärde jag känna invandrarfamiljer som välkomnade mig i sina hem, härliga människor.

En tanke hon har är att nu, då barnen är vuxna, ge sig ut i världen, kanske i någon kyrkas regi, och jobba med barn som har det svårt.

– Samhället är hårt. Många unga är otrygga, får anorexia på grund av alla krav. Vissa känner hopplöshet och mår dåligt, så dåligt att de tar livet av sig. Jag lider med barn och ungdom. Det är inte klokt. Jag vill krama om den och visa att någon bryr dig.

– Sådan är jag. Impulsiv. Jag kan gå fram och krama om folk, oavsett ålder, berättar Kristina, som skulle önska att alla kunde få ett gott liv i minst 70 år, och hon har ett råd till dem som undrar:

– Jag känner mig älskad och trygg i min kristna tro och önskar fler skulle få uppleva den känslan. Även om jag mött elände och sorg, har jag också fått glädje. Min övertygelse är att jag finns här för att glädja andra. Ibland är jag en riktig clown och skojar med folk. En del tänker kanske att jag inte är klok på en enda fläck, men man måste bjuda på sig själv.

Fast, något jättekalas i gammalmommas röda stuga tänker hon inte hålla. Det stora firandet kommer senare.

– Nja, på födelsedagen är det nog bara barn och barnbarn som gratulerar. Den riktiga festen kommer om ett tag. Min syster vann nämligen på adresslotteriet och får bjuda 100 personer på fest. Så hon ska hålla stor släktfest på Bergegården i Gnarp, med god mat och musik. Det blir min födelsedagsfest, och hon har bjudit in kusiner vi inte ens har träffat tidigare till festen. Det ska bli så roligt!