Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag älskar det här"

Nu rullar föreställningen "Jag är inte rasist, men..." inför jublande publik.

På scenen står flera ensamkommande flyktingbarn.

Med finess framhäver de invandrarnas betydelse för Sverige genom åren.

Annons

Det är med klassisk dramaturgi som förställningen "Jag är inte rasist, men..." lockar med publiken på en historisk resa, men som samtidigt speglar den främlingsfientlighet som finns i dag.

På scenen är alla utom två nyanlända flyktingbarn från olika delar av världen. Sedan september förra året har de övat danssteg och repliker.

– Det har gått jättebra, och jag ser hur de växer på scenen. Det är så häftigt att se och det berör, säger Anneli Östberg som skrivit manus och regi.

I skolbänken sitter Jonte, spelad av Tobias Wallin, som får sin fantasivärld fylld av blattar och negerbollar raserad. Han vägleds av andar i olika tidsepoker som visar verkligheten utan filter och Jonte inser att allt han trott bygger på rädsla och okunskap.

Efter scener fyllda av humor, musik och dans ställer sig publiken upp och tackar med stående ovationer och jubel.

– Det var jättebra, man fick en bättre förståelse, säger Amanda Bergström och Felippa Jonsson i publiken.

På scenen står Essa Jan från Afghanistan och njuter av jublet.

– Det här är min allra första teater. Till en början var jag lite blyg men inte nervös. Jag älskar det här och vill bli skådespelare av hela mitt hjärta.

Karin Färnstrand och Zejuab Wahid har också varit viktiga pusselbitar i den lyckade föreställningen.

– Det känns så bra, vilken belöning. Det är fantastiskt att vi lyckades få ihop det, alla pratade ju olika språk, säger Karin Färnstrand och skrattar.

Annons