Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Andreas Johansson om sin tuffa tid och dödsångesten: "Jag var så jävla trasig"

/

Han är den extrema bolltalangen som höll på Brynäs, blev svårt skadad i ett slagsmål, är polare med Jaromir Jagr och som haft svår dödsångest.
Möt Hoforssonen som hittat hem.

Annons

I en öppenhjärtig intervju berättar Modotränaren Andreas Johansson om sin resa från Hofors som knatte till Modotränare. En resa som varit framgångsrik, men den har också varit tuff och under en sjukdomsperiod trodde den i dag 43-årige Johansson att allt var över.

Men tävlingsmänniskan vann över sin sjukdom.

Men vi tar det från början. Här får du Andreas Johanssons historia. Och den börjar lite oväntat.

– Brynäs var klubben i mitt hjärta. Från 1980 åkte jag och pappa Lars på varenda Brynäsmatch i Gavlerinken under åtta, nio års tid. Så när matchvärmningen drog i gång 20 minuter över sex var vi på plats och sedan blev det en varmkorv, det var heligt.

– Pappa hade ingen hockeybakgrund, men hans brorsa Håkan var duktig och när jag kom upp i A-laget i Hofors fick jag hans nummer sex, ett litet udda forwardsnummer.

Hofors var en talangfabrik på den tiden och Andreas Johansson utvecklades som spelare i hård konkurrens.

– Uffe Söderström (Linköping- och Färjestadsspelaren) växte upp på gatan bredvid mig och vi var gamla barndomsvänner. Uffes pappa Yngve var tränare i A-laget och då var vi 14 och 15 år. Han var en grymt bra tränare då fick lära oss grunderna, säger Andreas och fortsätter:

– Lilla Hofors hade då tio spelare med i Gästriklands TV-pucklag och vi tävlade mot Mattias Norström, Micke Nylander och Stefan Ketola. Vi var i topp i Sverige.

Sedan fortsatte hockeyresan till Falun och Andreas Johansson togs om hand av Stanley Cup-mästaren och Modobekantingen Anders Kallur.

– Han hjälpte mig enormt mycket. Han var mitt privata hockeygymnasium och han tränade mig varje morgon.

I samma veva hade många elitklubbar fått upp ögonen för talangen från Hofors och många trodde att han skulle hamna i Brynäs, favoritlaget.

– Då tog (Brynäs-legendaren) Lennart "Tigern" Johansson över Hofors A-lag och han blev min mentor. Sen sa han till mig att när jag skulle välja att han inte tyckte att jag skulle gå till Brynäs. Anledningen var att det då var så rörigt i klubben med interna bråk. Jag fick ett förslag på ett ettårskontrakt och de sa att "vi får se hur det går för grabben". De tog mig lite för givet.

Istället blev det Värmland och Karlstad.

– Jag och pappa var runt till sju, åtta lag och jag var definitivt ingen Färjestad-fan, men jag fick ett enormt bra bemötande av klubben och jag blev erbjuden ett treårskontrakt. Allt var proffsigt och Kjell Glennert tog emot. Det handlade inte om pengar utan bara om bra bemötande.

Visade Modo intresse?

– Ja, via Kent Forsberg och Anders Melinder. De var intresserade väldigt tidigt, när jag var i Falun Det kändes bara bra i Färjestad och Ö-vik kändes väldigt långt bort.

26 år senare håller Andreas Johansson på med ishockey, och glöden finns kvar. I Örnsköldsvik...

– Jag brinner för det jag gör, jag fuskar inte och jag är väldigt tävlingsinriktad. Jag tänkte på det häromdagen då jag såg ett gäng ungdomar åka skridskor uppe på Skyttis utebana och kom då på att tänka hur kul det var att tävla. Jag var aldrig så mycket för att lattja, det måste vara tävling.

Kan du brinna för mycket, bli för tävlingsinriktad?

– Man måste lära sig att spelarna inte kan vara som du själv är och det är svårt, jävligt svårt. Vi är inte likadana.

– Alla bedömningar jag gör handlar om passion. När jag gör en rekrytering handlar det framför allt om passion, brinnet. Kunnandet kommer i andra hand. En skicklig men trött spelare är helt ointressant för mig.

– Sedan kan man ju få någon av de där att fungera, men det är ett jävla jobb.

Brann du för andra sporter i din ungdom?

– Jag var ganska bra i fotboll och jag var jäkligt bra i golf. Som 13-åring hade jag tre i handikapp och jag bodde på golfbanan och slog 1000 bollar om dagen.

Det finns inget mellanläge, verkar det som?

– Jag går all in när jag satsar, det är både på gott och ont och jag har fått lida en del för det, speciellt i Sverige. I USA får man beröm och kallas superambitiös.

– Här har jag fått höra av mina före detta arbetsgivare att jag är för ambitiös och då är jag klar. Det går inte. Är jag för ambitiös, då är det fel miljö.

Men i Modo är det annorlunda, säger Andreas.

– Här får jag vara ambitiös, de vill verkligen att man ska vara det. Ska du jobba med mig ska du ha passion, annars går det inte.

Har det varit spelarna eller ledarna som tyckt att du varit överambitiös?

– Det spelar ingen roll vem som tycker det för då är jag ändå i fel miljö om jag inte får stöd. Jag fick stöd av många både i FBK och HV men ibland så är man på fel plats. Och jag var fel för dem antagligen . Men jag vill inte prata om det som varit. Jag vill inte rota i det där med HV71 och Färjestad. Det är historia nu.

Men jag måste få fråga, vad gjorde ondast, att skiljas från HV71 eller Färjestad?

– Färjestad, jag har inget hjärta i HV. Färjestad har fostrat mig, där har jag min son Wilson och mitt hem och då fattade jag heller inte vad som hände. Det tog bara slut över en natt. Leffe Carlsson (tränarkollegan) och jag var väldigt goda vänner.

– Jag känner till processen bakom vad som blev avskedet, men det blir inget bättre om jag rotar i det där. Nu vill jag bara gå vidare.

Vad har du lärt dig av de här smällarna?

– Jag har lärt mig vem jag är och jag har lärt mig att det absolut viktigaste en person kan göra är att sätta sig själv i rätt miljö och där är jag nu.

SE MER: Andreas Johansson svarar på Modo-ryktet

Kände du att du var i rätt miljö när du var här för fem år sedan?

– Ja, det är därför jag är här igen. När jag rullar in med bilen i Ö-vik känner jag att jag mår bra och det beror på människorna. När jag värvade med mig Fredrik (Olausson) sa jag att "när du kommer hit mår du bra, det är något speciellt här och jag tror att det är människorna".

Fjäskar du nu?

¨– Nej, absolut inte, det är exakt så jag känner.

Nu har du klivit in i ett getingbo, du basar över ett lag som har det sportsligt jobbigt. Det är ingen enkel uppgift du har tagit dig an...

– Jag känner mig jättetrygg med vad jag håller på med, och jag känner att de litar på mig. Klubben har tagit några tuffa beslut men nu är vi på rätt väg.

– Jag har varit delaktig i de besluten. Kyle Wilson passade inte in i den hockey vi spelade och då det gäller (Maxim) Lapierre vet vi vad som hänt, den processen har vi gått igenom.

LÄS MER: Johansson om att Lapierre lämnar Modo

Men det var två spelare som var tänkta att bära laget.

– Alla tränare är olika. Ser jag något som inte är bra för laget kan jag inte blunda. Det går inte. Ser jag att träningsnivån inte är bra, att man inte är föreberedd för match, då måste jag reagera. Det är därför jag är här. Jag kan vara mysfarbror, men min huvuduppgift är att se till att allt fungerar och jag måste göra vad som är bäst för laget.

– Men det går att utveckla spelare, titta på de kliv som Gustav Possler, Emil Pettersson och Victor Olofsson tagit den här hösten.

Du uppfattas som rak och ärlig. Kan du vara för rak?

– Jag är rak som person och det blir jobbigt för många andra när jag är så rak. Jag är sån som inte kan hymla om saker och ting och börjar jag göra det kan jag inte vara mig själv och då kan jag inte ha det här jobbet.

Varför blev du inte kvar efter förra sejouren? Modo ville verkligen behålla dig tillsammans med Uffe Samuelsson.

– Jag fick en tumör i ryggen som började krångla redan vid jul. En sen- och fettvävnadstumör som spred sig efter ryggraden och slog ut nerver. Jag hade till exempel väldigt dålig känsel i benen. Det gjordes en verkligt stor operation i maj och sedan fick jag börja med rehab.

Du var allvarligt sjuk?

– Först sade de till mig att jag fått MS, det var första prognosen och då lade de in mig på neurologiska. Då röntgade de mig från huvudet och ner efter ryggen och hittade tumören. Den opererades bort från kotorna och sedan var det massor av prover under flera veckor för att få veta om det var cancer eller inte.

Hur mådde du då?

– Åh, fy fan, jag var så jävla trasig, det kan jag erkänna. Jag var svag. Vet du vad som hände? När jag först fick beskedet om MS och sedan att det kunde vara cancer fick jag dödsångest, en chock som levde kvar långt efter att jag fått veta att det inte var cancer.

– Det var en tuff period, men ändå en av de bästa perioderna i mitt liv då jag lärde mig väldigt mycket. Det är därför jag är så stark som jag är i dag.

– Jag har lärt mig att ta tillvara på dagen och det kom när jag blev sjuk. Hela den resan hade fram till dess bara handlat om hockey, hockey och hockey. Jag hade inte reflekterat över livet, jag tog allt för givet och jag var bara en hockeydåre.

I dag har Andreas Johansson en annan, bredare, syn på livet.

– Tar man saker för givet förlorar man någonting. Det fick jag lära mig "the hard way", men det är den bästa vägen att lära sig.

– Jag hade en tuff resa tillbaka. De sade till mig "att du aldrig kan gör det där och det där" igen och jag trodde på det ett tag tills jag en dag träffade en farbror som blev min mentor.

Han heter Stig Larsson och var den som fick Andreas Johansson att göra comeback, som människa.

– Stig kom fram till mig på en sommarhockeyskola i Furudal två månader efter min operation och han frågade hur jag mådde. Jag berättade vad jag gått igenom och då sa den stenhårde gubben att "ska du gå och tycka synd om dig resten av livet? Det är ju det du gör. Du ser ut som ett offer, men det är du inte".

– Sedan började han träna mig klockan åtta morgonen efter och det var stenhård träning. Jag hade ingen rörlighet i kroppen efter att de skurit rakt in i ryggraden och så hade jag en mental kramp. Men jag behövde det här för att bli lite ödmjuk till livet. Nu är jag helt frisk, men det tog två år.

Och Modotränaren är tacksam för den resa han gjorde.

– Det som är viktigt för mig är att jag behövde den här smällen för att inte leva i min bubbla. Jag vet vad jag har för värderingar, rätt eller fel för andra, men jag står för dem.

Andreas Johansson genomgick en skilsmässa för några år sedan och är i dag ensamstående.

– Man behöver alltid något annat än yrket och man behöver ha pusselbitarna på plats för att få full harmoni i livet. Min son Wilson är min familj och är den som betyder mest för mig.

LÄS MER: Johansson om första tiden i Modo

– Mina lag har också blivit som familjer och det är därför jag bryr mig så mycket. Jag bryr mig om alla och det är därför jag blir så otroligt besviken när jag stöter på någon som inte brinner lika mycket.

På tal om förhållanden, varför fungerar du och Olausson så bra tillsammans?

– Det kan brinna hos Fredrik också och det rejält, det är bara att vi ser lite olika ut när det brinner. Vi känner varandra så väl och har spelat ihop väldigt länge. Vi spelade tillsammans tre år i Pittsburgh och vi bodde väldigt nära varandra, sedan spelade vi med varandra i Schweiz.

– Vi tävlar så in i helsicke och vi hatar att förlora och vi är väldigt överens om synen på hockey.

Du har en lång NHL-karriär, vad har du tagit med dig därifrån?

– Det bästa med NHL var att jag fick spela med de bästa: Lemieux, Jagr, Messier, men jag nådde aldrig den potential som jag borde ha gjort. Jag kom dit 1995 efter att ha varit ledande i Tre Kronor, hade en jättebra camp men hamnade ändå i Islanders farmarlag och blev skadad.

– Jag hamnade i ett slagsmål, bröt okbenet och opererade ena ögat.

Ett slagsmål?

– Ja, jag hade en tränare, Jim Roberts, i farmarlaget som var så jäkla elak mot mig och tryckte ned mig. Till slut bestämde jag mig för att slåss, att det var sista utvägen att bevisa för coachen att jag dög.

Det var inte ett så smart drag.

– Vi hade en fighter i vårt lag som hette Kevin Sawyer och jag sa att han måste lära mig lite knep. Sen gick jag fighten mot en tysk och fick en fraktur som man bara egentligen kan se efter en bilolycka. Så kraftig var smällen.

– Jag försökte bara vinna tränarens kärlek, men i stället höll jag på att förlora ögat. Det var mitt första år som dock slutade bra då jag blev AHL-mästare.

Och du tjänade förstås massor av pengar?

– Jag hade ett treårskontrakt och efter första året åkte Susanna och jag hem och gifte oss, men då hade jag inte en krona. Då lånade jag 70 000 av Kjell Glennert och Färjestad. Jag tjänade ingenting under mitt första år.

– Sedan tog jag en plats i Islanders men i slutet av november det året blev jag och Darius Kasparaitis trejdade till Pittsburgh. Jag tror de bytte ut halva laget på tre dagar och i samma veva kom Olausson från Anaheim. Där gick det bra och jag fick spela mycket,

Men nya skador ställde till det och karriären bromsades upp.

– Det var både bra och dåliga tider då jag åkte på två tuffa skador när det gick som bäst. Bland annat bröt jag tre revben. Så där har det varit gång på gång för mig. När det har gått bra har jag åkt på tuffa skador, frakturer.

Fick du röra pucken när du spelade med Jagr och Lemieux?

– Min roll var att ge pucken till dem och sedan åka därifrån, ha ha. Jag är fortfarande god vän med Jagr, jag brukar vara med i hans tennisturneringar i Tjeckien på somrarna.

Har du hunnit lägga undan några pengar?

– Jag tjänade aldrig några jättepengar, men jag har så jag klarar mig och kunde bygga ett bra hus. Men jag har aldrig varit driven av pengar, för mig är pengar nice men jag har sett så många som misskött sig som har pengar.

– Jag har gått igenom massor men kan konstatera att jag har det väldigt bra i dag. Det räcker så.

Mer läsning

Annons