Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Integrering eller ingen integration alls?

Först två frågor till dem som förfasar sig över kvinnobadet på Hällåsen:
Menar ni att ni med uppfattningen att ”invandrarna ska anpassa sig” har en fungerande lösning på hur integrationsfrågan ska hanteras i kommunen?
Kan ni överhuvudtaget peka på något exempel på att integration genom enbart krav och tvång till anpassning fungerat bra?

Annons

Jag tvivlar på att det går att svara något annat än nej på båda frågorna. Att bara ställa krav, tvinga eller passivt ta för givet att invandrarna anpassar sig skulle inte fungera och det finns inte heller några exempel på att det någonsin gjort det. Vad som däremot visat sig fungera är mer tillmötesgående, ”mjukare” och långsammare former av integrering.

Det är till och med så att all historisk erfarenhet visar att en kompromisslös inställning alltid leder till raka motsatsen till lyckad integration – till ökade motsättningar, polarisering och mer slutna samhällen. Exempelvis har den svenska statsmakten tidigare försökt sig på en ganska hårdhänt assimilering av bland annat olika finska och samiska befolkningsgrupper utan större framgång; staten har numera också medgett sina misstag, samtidigt som det alltjämt finns oläkta sår och olösta konflikter.

Det finns därför knappast någon seriös forskare som idag skulle förespråka någon sorts villkorslös försvenskning, men å andra sidan gott om forskning som kan bekräfta att dialog och tolerans leder till betydligt bättre resultat än maktspråk och intolerans.

Dessa erfarenheter gäller även Söderhamn. Ifall vi ser till de senaste årens händelseutveckling har kommunen rört sig från ett läge då integrationen inte fungerade särskilt bra – det var t.ex. inte så länge sedan som det skrevs om ungdomsbråken mellan svenskar och invandrare – till ett nuläge då man med framgång börjat ta tag i integrationsfrågan.

När jag utvärderat kommunens ungdomssatsningar har det tydligt framgått hur personal i olika verksamheter förmått hantera och minska motsättningarna – och att grunden för denna framgång just varit ett ”mjukt” och långsiktigt integrationsarbete. Resultatet har blivit ett tryggare och öppnare Söderhamn. De lösningar personalen kommit fram till bygger på insikten att det är först när man möter varje enskild människa och får en djupare förståelse för hennes livssituation som det blir möjligt att föra en konstruktiv dialog om hur individen kan bli mer delaktig i samhället.

Om vi nu betänker vad en sådan insikt innebär så är det givet att kvinnobadet inte alls är frågan om en lösning som syftar till exkludering eller särskiljande, utan om en välkomnande, tillmötesgående gest. Det långsiktiga målet är alltjämt förbättrad inkludering och delaktighet i samhället, fast utifrån vetskapen att det bara kan ske stegvis och genom ömsesidig förståelse. Att däremot endast kräva att kvinnorna ska ”göra som alla andra” är i praktiken detsamma som en exkludering: de skulle stanna hemma, precis som de hittills gjort.

Vad som framkommit i integrationsarbetet är dessutom att de allra flesta vill bli en del av samhället, vill vara mer delaktiga och bidra på ett positivt sätt. Värt att begrunda är också det befolkningstillskott – av till största delen yngre människor – som invandringen medför. Utan invandrade nysvenskar skulle Söderhamn både ha en betydligt mindre befolkning och vara märkbart fattigare såväl ekonomiskt som kulturellt sett.

forskare vid FoU Söderhamn

Mer läsning

Annons