Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte så vanligt folk...

När Sveriges mest respekterade politiker, kommissionär Cecilia Malmström (FP), reser runt i EU är det bara i två länder som hennes personliga säkerhet kräver speciella vakter: Grekland och Sverige.

Annons

En upplysning som hennes partikamrat och kollega Marit Paulsen (FP) levererar med illa dold skamkänsla. Själv blir jag inte förvånad. Det var länge sedan vår nation förlorade sin oskuld.

De öppet odemokratiska och fascistiska rörelsernas aktiviteter har ökat dramatiskt på senare tid. En folkrörelse växer och laddar med demokratiskt motstånd.

Och liberalerna i Sverige, som väl får ses som de största EU-kramarna, försöker också föra en ideologisk debatt och politik. Om människors lika värde, om förhandlingen och samtalen som det enda fredsbevarande vapnet, om frihandeln som metod för att säkra välfärden. De står på barrikaderna för humanismen i Europa: Cecilia Malmström som pådrivande om gemensamma asylregler och ett gemensamt och solidariskt ansvar för människor på flykt, Cecilia Wikström som parlamentarikern som rent konkret fått mest gjort av alla svenska delegater – och för all del vår egen EU-minister Birgitta Ohlsson som bekämpar rasister var helst hon hittar dem.

First we take Stockholm, then we take Bryssel, verkar Sverigedemokraternas partiledning ha funderat. Rusiga av framgångarna i riksdagsvalet 2010, och efterföljande positiva opinionsmätningar, går nu Jimmie Åkesson hårt ut i Europaparlamentsvalets självande valrörelseveckor. Och precis som i den svenska riksdagen, handlar det inte om att föra någon speciell politik i EU-parlamentet.

Under parollen "Vanligt folk till Bryssel" ska toppkandidaterna försöka fixa vårt utträde. På vägen kan de sparka på tiggarna som befinner sig längst ner på den socioekonomiska skalan – och putta ner riskkapitalisterna från den översta positionen. Så som "vanligt folk" resonerar enligt SD:s populistiska plan.

Så kan vi stänga våra gränser, odla vår ångest i tallskogen, titta på när ungdomen flyr, yrvaket undra varför ingen vill bo och verka i den vackraste av bygder och inte ens få fram vettigt saffran till lussebullarna.

Vi behöver inte ta något ansvar för klimatförändringar eller flyktingkatastrofer. Och heller inte dra några fördelar av ekonomiska eller kulturella framsteg. I populistens värld är vi oss själva nog och drömmer om den starka nationalstaten.

Under tiden måste de där vanliga människorna som SD skickat till Bryssel finna sig ett samarbete. Och ja, det finns intern kritik mot att kandidaterna är så "vanliga" att de framstår som fullständiga blåbär och kommer att få svårt att hävda sig bland proffsen.

Däremot finns det flera rasistiska, fascistiska, ultranationalistiska partier att välja bland. Som "tror på en värld av i går", som författaren Suzanne Brøgger uttrycker det i Politiken. Det vill säga inte "står på framtidens sida".

Jimmie Åkesson vill inte bekänna färg förrän efter 25 maj. Enda trösten är att de flesta politiska analytiker vittnar om att den här typen av partier aldrig drar jämnt.

Å andra sidan är det dumt att chansa. Europa har bittert fått erfara hur det går när de som drömmer om en tid som aldrig funnits, får för mycket makt.

Då är det nog inte bara i Grekland och Sverige som liberala EU-politiker behöver personskydd.