Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte mycket att skratta åt

/

Pressade av dåliga opinionssiffror gjorde partiledarna för de rödgröna partierna nya politiska utspel under helgen. På lördagen stod de yngre i fokus och på söndagen var det de äldre väljarna som man försökte vinna över.

Annons

För studenterna måste det kännas som ganska så fjuttigt när de rödgröna brer på i retoriken om ökande klyftor och sedan inte har mer att komma med än en ökning av studiemedlen med 100 kronor i månaden i skarpt vallöfte.

Och för de äldre låter det säkert bra att de rödgröna utlovar satsningar på bättre mat, men eftersom satsningen stannar vid 50 miljoner kronor så lär det inte bli mycket av den saken. Mer än just vackra ord och väckta förhoppningar.

Förslaget att införa en maxtaxa inom hemtjänsten kan också tilltala en del äldre väljare, men kostnaden för hemtjänsten är ingenting som ska dikteras från riksdagen. Det är ett ansvar som kommunerna har att sköta och därmed borde det vara upp till de rödgröna kommunpolitikerna att i så fall driva den frågan lokalt.

Samtidigt är det långt ifrån alla äldre som har behov av eller rätt till hemtjänst. Men de kanske ändå vill ha hjälp med en del hushållstjänster. För de här personerna vill de rödgröna göra det avsevärt dyrare, eftersom de vill ta bort det så kallade rut-avdraget.

Dessutom saknas det besked om vad som händer med lagen om valfrihetssystem (LOV) om de rödgröna kommer till makten. LOV:en har, i de kommuner där den har införts, medfört att de äldre exempelvis får bestämma över var de ska bo och vilken typ av hemtjänst som de vill ha. Men det är en reform som har mottarbetats hårt från vänsterkanten, och nu är risken påtaglig att detta självbestämmande rivs upp om det blir en rödgrön regering.

Varför är det hela tiden någon politiker som ovanifrån ska diktera allting? Varför kan inte de rödgröna låta de äldre få bestämma lite mer själva?

Söndagens opinionsundersökning från Sifo talar dock för att de kommer att få väldigt svårt att nå målet att bilda en rödgrön koalitionsregering. Alliansen får i mätningen egen majoritet och avståndet ner till den rödgröna oppositionen är hela 6,7 procentenheter.

Faktum är att det sammanlagda stödet för de två röda partierna i samarbetet inte varit lägre mer än en gång under de 43 år som Sifo mätt opinionen i den svenska valmanskåren. Det var i april 1991, då Socialdemokraterna ett halvår senare tvingades att lämna över regeringsmakten till en borgerlig fyrpartiregering ledd av Carl Bildt.

Egentligen borde det inte se ut så här i väljaropinionen. I varje fall inte om man studerar historien. Fråga bara statsvetarprofessorn Sören Holmberg som redan i oktober 2007 förkunnade att "Regeringen Reinfeldt är rökt".

Vänsteroppositionen brukar öka sitt stöd hos väljarna när de borgerliga styr. Och ekonomiska kriser brukar drabba den styrande majoriteten.

Fast allting är inte som det brukar vara. Det som vi nu upplever inom svensk inrikespolitik har aldrig skett tidigare. Alternativen inom svensk politik har aldrig varit så här tydliga.

Att alliansen nu stärker sitt grepp i opinionen betyder antingen att väljarna uppskattar den politik som regeringen har fört och utlovat för nästa mandatperiod. Eller att de finner alternativet direkt värdelöst och allt för osäkert. Kanske är det en kombination?

För om man bortser från förslag om clowner i äldreomsorgen och butlers i tunnelbanan så är det inte mycket i den rödgröna politiken som det finns anledning att dra på smilbanden åt.

Och Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har heller inte mycket att skratta åt.

Mer läsning

Annons