Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte kasta sten när man sitter i glashus

/

Annons

Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus.

Kom osökt att tänka på det gamla ordspråket när jag läste att de båda socialdemokratiska riksdagsledamöterna Åsa Lindestam, Söderhamn och Roland Bäckman, Ljusdal, kallat till presskonferens för att bland annat presentera ett recept på hur man löser den svåra frågan om den höga ungdomsarbetslösheten.

Det finns ingen anledning att tvivla på den goda viljan och ambitionen. Men man ska nog vara lite misstänksam mot politiker som själva visat att de inte hade några bra lösningar när de hade makten.

Under regeringen Perssons två sista regeringsår, mitt under brinnande högkonjunktur, låg ungdomsarbetslösheten på nära 22 procent! Det ska jämföras med dagens drygt 25 procent i lågkonjunktur och finanskris.

Och det ska framför allt jämföras med Danmark som under de senaste tio åren legat på konstant ungefär 7-9 procents ungdomsarbetslöshet.

Kanske borde både den sittande regeringen och den rödgröna oppositionen ta sig en allvarlig funderare över vad vi kan lära av våra vänner på andra sidan Öresund. Och inte bara fundera – som ändå några tycks ha gjort – utan också dra några slutsatser.

För uppenbarligen kan varken regeringen eller oppositionen göra anspråk på att kunna hantera frågan om ungdomsarbetslösheten.

Att administrera en ungdomsarbetslöshet på 22 procent under högkonjunktur, som sossarna gjorde, är knappast trovärdigare än regeringens oförmåga att hejda den ökande ungdomsarbetslösheten under lågkonjunktur och finanskris.

Det är inte bara Danmark som har lägre ungdomsarbetslöshet än Sverige. Snittet i de gamla EU-länderna ligger på omkring 15 procent och där är Sverige nästan sämst i klassen.

Det är allvarligt.Men inget ödesbestämt. Det handlar om ett helt batteri av åtgärder där regering och opposition borde slå sina kloka huvuden ihop.

Det handlar bland annat om för höga ingångslöner och en arbetsrätt som låser fast arbetstagare i stället för att stimulera till en ökad rörlighet. Det är ingen tillfällighet att ekonomerna i regeringens globaliseringsråd föreslår att turordningsreglerna måste ses över.

Och Finanspolitiska rådet skriver att det är "troligt att höga minimilöner missgynnar ungdomar i förhållande till äldre och att ungdomar missgynnas också med all sannolikhet i förhållande till äldre av en strikt arbetsrätt".

Våga utmana och ifrågasätta gamla stelbenta anställningsvillkor och öppna för mer flexibla anställningsavtal som ger fler jobb.

För det måste väl vara bättre att ha ett jobb med något mindre anställningstrygghet än att ha ett helt batteri med trygghetslagar utan att ha jobb.

Att sedan Åsa Lindestam och Roland Bäckman drar den gamla valsen att "regeringen prioriterat skattesänkningar för landets rikaste före satsningar på arbete, utbildning och välfärd", stärker knappast deras trovärdighet.

Jobbskatteavdraget, som gör det mer lönande att jobba, har haft tyngdpunkten på låg- och medelinkomsttagare. En normalinkomsttagare som tjänar 25 000 kronor i månaden har fått en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. 12 000 kronor mer per år att disponera för egen del.

Dessa pengar tar staten troligen tillbaka med råge om den rödgröna oppositionen vinner nästa val.

Det finns förslag i Socialdemokraternas program som är bra och det finns förslag som påminner om regeringens. Men ingen har lösningen med stort L. Även om det låter så i retoriken.

Det kanske är dags att tala med lite mindre bokstäver, lyssna på varandra, erkänna egna misstag och att också andra partiers förslag kan vara bra.

En sådan attityd skulle stärka politikernas förtroende, åtminstone bland alla oss som inte är partigängare.

Mer läsning

Annons