Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

INSÄNDARE: Sliten undersköterska i hemtjänsten i Söderhamn: "Varför är vi så underskattade?"

När jag kommer hem från jobbet som undersköterska i hemtjänsten, vill jag bara stänga in mig. All kraft har gått åt på arbetsdagen. Och känner inte att jag gjort ett bra jobb, för det var egentligen mer jag skulle velat gjort, skriver signaturen Uppgiven.

Annons

Ibland vet jag inte hur länge jag ska orka jobba som undersköterska i hemtjänsten. Det är ett roligt och varierande yrke, men varför är vi så underskattade?

Det finns sällan någon tid för återhämtning. Det är en ständig kamp mot klockan, man känner sig stressad de flesta arbetsdagar.

Tänk om någon såg.

Tänk om någon förstod.

Tänk om alla visste.

Vad mycket vi gör, varje dag som aldrig syns! Vårt arbete mäts och kan kollas, om vi verkligen arbetar alla sekunder på arbetsdagen. Det kan se ut som vi har lagom mycket att göra, till och med lite luckor ... men den tiden går snabbt åt till allt som släpar efter, och oförutsedda händelser.

Vi har inga pausar för fika som andra. Aldrig en fika varken för- eller eftermiddag. På vår så kallade rast går mesta av tiden åt att prata om, planera och fixa saker åt våra brukare, samt mejla och kanske faxa, skriva i pärmen åt planeraren.

Inte ens rasten är en rast, för då finns inte heller chans till återhämtning. Vi är trångbodda, har inget rum gå undan och vila i. Lyhört och svårt är det koncentrera sig. Vi har ingen tid att reflektera, inte heller rapportera på eftermiddagen.

Det vi gör, som ingen ser eller kan mäta: dokumentation, skickar efter inkontinensskydd, kontaktar anhöriga, kontaktar sjuksköterska, kontaktar handläggare, beställer läkemedel, svarar och åker på larm, ser till att tid och besökstext stämmer, skriver i planeringspärmen. Vi får vara undersköterskor, anhöriga, enda vän och trygghet varje dag åt många – många har ingen annan. Vi byter glödlampor, fixar hörapparater som ska skötas med byte av slang och batterier, julpyntar, samt tar bort pyntet ... och ser till att våra gamla och sjuka har det så bra det går.

Men allt detta i högt tempo, det sliter.

Det sliter mest på psyket.

När jag kommer hem från jobbet, vill jag bara stänga in mig. Orkar inte umgås med någon.

Har inget av mig som människa kvar. Allt har gått åt på arbetsdagen. Jag är slut. Psykiskt utmattad. Och känner inte att jag gjort ett bra jobb, för det var egentligen mer jag skulle velat gjort.

Ledningen sliter sitt hår. Hur ska de komma tillrätta med korttidsfrånvaron? Hur ska vi förbättra hälsan hos våra medarbetare?

Jag har ett enkelt tips: Låt oss få ha lite utrymme! Lite luckor på schemat. Det är inte farligt om vi till och med hann in på kontorets lokal för att ta en fika med våra arbetskompisar.

Sluta spara pengar på oss. Vi blir ju sjuka av att jobba så här. Det är många undersköterskor som säger upp sig och söker till andra jobb.

Uppgiven

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel