Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

INSÄNDARE: Reaktionerna inom polisen tyder på just den tystnadskultur man förnekar

Artikel 8 av 8
Polisens kritiserade julshow
Visa alla artiklar

Att så pass många inom polisen vill bortförklara det som hände på festen är för mig en varningssignal, då just den reaktionen tyder på just den tystnadskultur man förnekar och på en ovilja att se och lösa de problem som finns, skriver Kristina Wicksell Bukhari.

Annons

Häromdagen skrev signaturen "Medarbetare" om händelserna på polisens julfest som diskuterats flitigt de senaste dagarna. Personen menar att det inte alls finns någon tystnadskultur inom polisen och att hon inte känner igen sig i beskrivningen av det som hände på festen.

Diskussionen om polisens julfest har delat upp människor i två läger. De som direkt ser det skeva i att sexualisera och objektifiera kvinnor inom ett yrke som traditionellt sett kodats som manligt (och som fortfarande får arbeta hårt för att rekrytera kvinnor) och som därför hyllat det faktum att Anna Lundgren markerade mot talet om #metoo och de lättklädda kvinnornas dans strax därefter. På andra sidan har jag noterat en stor grupp poliser som försvarat polismyndigheten med näbbar och klor och kritiserat att Lundgren “gjort en så stor grej” av det hela. “Det finns värre problem”, låter det. Eller som signaturen skriver: “Det var ett shownummer med god portion av ironi”.

#metoo visade att sexism och sexuella trakasserier är ett strukturellt problem inom de flesta branscher, men där man borde kunna anta att mansdominerade branscher har ett större ansvar att ta problemet på allvar. Att så pass många inom polisen vill bortförklara det som hände på festen är för mig en varningssignal, då just den reaktionen tyder på just den tystnadskultur man förnekar och på en ovilja att se och lösa de problem som finns.

Ett skämt är aldrig bara ett skämt och att det finns värre problem innebär inte att den här sortens problem är obetydliga. Normen idag innebär att vi tenderar att se kvinnor som objekt och män som subjekt och det är i den uppdelningen en grogrund för sexuella trakasserier skapas.

När det gäller just sexuella trakasserier är den enskilt viktigaste faktorn för att människor ska känna sig trygga med att rapportera kränkningen på sin arbetsplats att ledning och organisation gjort tydligt att man kommer att ta händelsen på allvar – det vill säga att man inte ifrågasätter, sopar under mattan eller förminskar upplevelsen. Så vad sänder dessa reaktioner ut för signaler till alla de som arbetar inom polisen, hur ser organisationen på kritik och varför tycks det vara så svårt att förstå att det blev fel denna gång? Jag önskar att fler av er tar tillfället i akt och diskuterar dessa frågor i stället för att rikta ljuset mot den som öppnade på locket.

Kristina Wicksell Bukhari

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel