Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

INSÄNDARE: ”Jag måste bara få en kram!"

 
Coronaviruset
Visa alla artiklar

Jag jobbar på hemtjänsten och ser dessa känslomässigt svältande människor varje dag. Det är ju en form av psykisk press att bli ofrivilligt isolerad och dessutom på obestämd tid. Särskilt när de vet att de har så kort tid kvar. ”Var det såhär det skulle sluta?”, ”Kommer jag aldrig mer få röra vid mina barnbarn?” Sedan kommer tårarna, skriver Stolt uska.

Är det någon gång man ska forska om betydelsen av närhet människor emellan, så är det läge nu. För vilket är värst för våra äldre, avsaknaden av närhet och barn och barnbarn, eller själva coronaviruset i sig? Vilket av dem blir våra äldre mest och längst sjuka av egentligen? Vilket av dem förkortar egentligen livet mest?

Nu är ju inte jag någon forskare. Jag lutar dock åt att psykisk misshandel och stress under så här lång tid är värre. Det är ju en form av psykisk press att bli ofrivilligt isolerad och dessutom på obestämd tid. Särskilt när de vet att de har så kort tid kvar. ”Var det såhär det skulle sluta?”, ”Kommer jag aldrig mer få röra vid mina barnbarn?” Sedan kommer tårarna. Hopplösheten. Förtvivlan. Maktlösheten.

Jag jobbar på hemtjänsten, som många av er vet sedan andra insändare. Jag ser dessa känslomässigt svältande människor varje dag. Där jag jobbar är nu runt tio äldre, som är (om jag får uttrycka mig så) ”klara i huvudet”, det vill säga hänger med i nyhetsflödet och coronautvecklingen. De vet. Mycket väl. Men de är alltså så fruktansvärt svältfödda på kärlek och närhet, så de är villiga att ta risken. De säger ”jag måste bara få” (underförstått en kram) och sen vill de slänga armarna runt min och kollegornas hals. Det är i stort sett omöjligt att värja sig. De vill krama någon hårt – och framförallt länge. Och aldrig släppa taget.

Vi på hemtjänsten får ju absolut inte krama kunderna. Det ska vara avstånd. Men de vill grabba tag i oss, just med de orden. ”Jag måste bara få” ... De vet riskerna, de vet sjukdomsförlopp, de hänger med. Men ändå.

Det är ju under all kritik att man inte har löst deras situation bättre än att isolera dem från omvärlden. Stackars, stackars äldre. Vad jag lider med er alla. Styrkekramar.

Stolt uska

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel