Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen gräddfil för myndighetschefer

Arbetslinjen är regeringens viktigaste fråga. Den som kan jobba ska jobba och den som vill jobba ska inte stöta på hinder. Lika enkelt som självklart kan man tycka, men det har krävts en hel del politisk kraft från alliansen för att pränta in det budskapet och göra det till verklighet.

Annons

Synen på jobben har också lett till en välbehövlig översyn av den politiserade statliga utnämningspolitiken. Tydligare kriterier för vad som krävs för tjänsterna och mera insyn i processerna har blivit följden, även om det finns mer att göra.

Nu har turen kommit till att se över de särskilda regler som gäller om höga statliga tjänstemän behöver skiljas från sina poster. En liten detalj på den stora arbetsmarknaden kan tyckas, men inte desto mindre en viktig fråga på principiella grunder.

Vanliga arbetstagare får höra att de måste vara beredda att lägga manken till och ta de jobb som finns om de blir av med sin anställning. Så ska det också vara. Under tiden finns ett omställningsskydd som gör att ingen står på bar backe. Men sådana budskap och incitament skorrar falskt när de som sitter på statliga toppjobb kan missköta sig med den enda följden att de omplacerats med bibehållna villkor till en mer undanskymd plats i statens stora famn.

Kommunminister Mats Odell beskrev i Ekot på tisdagen problemet att ”försöka förklara att det är ingen speciell gräddfil för Marianne Samuelsson utan det är det regelverk som nu gäller”, apropå att Gotlands före detta landshövding blir generaldirektör i Finansdepartementet.

Samuelsson är inte ensam om att petas åt sidan på ett sätt vilket många upplever som stötande. Nu tillsätter därför regeringen en utredning för att se om det går att hitta en, med politikerprosa uttryckt, mer ändamålsenlig och öppen process för att kunna avsluta uppdrag om toppcheferna inte håller måttet.

En sådan nyordning vore välkommen. Men det gäller att den garanterar att avsättanden inte sker på godtyckliga politiska grunder som en slags spegelbild av utnämningspolitikens med rätta kritiserade avarter. Öppenhet och tydliga kriterier måste gälla så att ingen ämbetsman får foten på grund av politiskt rävspel. Skydd mot risken för det är en av förklaringarna till varför det i dag bara kan bli tal om omplacering under de långa förordnandena; vanligtvis sex plus tre år.

Om den horisontella reträttvägen för de statliga toppcheferna förändras kommer det att påverka villkoren på andra sätt; löner, pensioner och avgångsvederlag behöver stötas och blötas. Här finns mycket inspiration att hämta från näringslivet, liksom varnande exempel på överdrifter som kan te sig minst lika stötande som bekväma omplaceringar. Men risken för att andra problem kan uppstå är inget skäl för att vidmakthålla dagens förlegade ordning. Den gör inget annat än skadar förtroendet för såväl politiken som myndigheterna.

Liberala Nyhetsbyrån