Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idiotgarn & galenskap

/

Astrid Strömberg har ett helt liv av textila hantverk bakom sig. Hon är självlärd sedan barnsben och har ställt ut sina verk både i Sverige och i USA.
– Jag är fattig men rik. Rik på upplevelser, säger hon.

Annons

Ingen får prata med Astrid Strömberg när skapandet väl är i gång och varken tv eller radio håller henne sällskap när händerna arbetar.

En hackspetts hackande, kan Astrids fågelsvärmande till trots, få henne att bli helt tokig.

Hennes skapande måste ske i en bubbla.

– Jag är nog lite galen, medger hon och skrattar.

Någon riktig plan har hon heller inte när det är dags att sticka de färgrika och mönsterprydda koftorna.

– Jag börjar så smått och tror att jag vet vad det ska bli, men så får jag olika infall och det blir någonting helt annat.

Stickar hon fel någonstans så försöker hon lösa det. Att repa upp är inte hennes grej, och det kan ju faktiskt sluta i någonting riktigt häftigt ändå.

– Det är jag som bestämmer hur det blir, och det är härligt det, säger hon.

Till veckan öppnar en utställning i Färila konsthall, med samlade textila verk gjorda av Astrid. En del är gammalt, så som barnbarnens väggtäcken och vinstkoftan i Sköna söndag som sändes i TV2.

Men en hel del är också nytt. Ett flertal nystickade koftor kommer hänga snyggt – för snyggt hänger de tack vare Astrids förtjusning inför 80-talshiten axelvaddarna. I eller utanpå, det beror på dagsformen.

En utav de nystickade koftorna kom till efter att Astrid hittat ett av sina "idiotgarner" som hon kallar dem.

– Jag har ingen aning om varför jag köpte det, men så såg jag det, hittade ett till garn och ett tyg till halslinningen och så vips så var den klar.

Riktigt så snabbt som det låter kanske det inte gick, med tanke på att hon handstickar alla plagg.

Astrid är ingen materialsnobb. Hon arbetar med det hon har och älskar att återanvända och laga sådant som gått sönder. Allt ska tas tillvara.

Det började redan som liten, då hon och en kompis hittade ett par säckvävs-säckar hemma på gården. En idé växte fram hos de små tjejerna. Det ska bli kjolar. Kjolar med röda hjärtan och band. Vilken superidé, tänkte de båda och sprang för att fråga pappa om lov.

– "Men ni behöver väl inte skryta med att vi är fattiga", menade pappa och det blev inget av, berättar Astrid.

Men tanken om återbruk och att använda det man har höll i sig, och håller i sig än i dag.

– Det gillar jag, gud vad jag gillar det. Det känns så bra, både billigt och bra.

Förutom återbruk har Astrid också en stark tilltro till det tidlösa. Hennes verk ska inte vara modenycker, de ska gå att använda i många år.

– Och så är det ju så, att om till exempel grönt är på modet, så kommer det antagligen inte vara det längre när jag väl har stickat klart koftan, säger Astrid.

Under åren som gått har Astrid varit med om mycket tack vare sina hantverk.

Två gånger har hennes verk ställts ut i USA. Första gången var 1982 i Minneapolis. Astrid hade dock inte råd att åka, men tröstades då av Per Nilsson-Öst, som var ytterligare en utav de konstnärer som skulle få sina verk utställda på andra sidan Atlanten.

– "Varför ska vi åka till USA och titta på våra egna grejer för?", sa han, minns Astrid och drar lite på smilbanden.

Men till Chicago fick hon möjlighet att åka.

Att ställa ut sina verk i USA var nog häftigt så det räckte, men när textilkonstnären från Hovra minns tillbaka på karriären är det stickkarnevalen på Nordiska museet hon minns som det allra bästa.

Kaffe Fasset, en inom stickvärlden oerhört känd färgguru, hade utställning och vem som helst fick dyka upp med sina stickade alster till en stor tävling.

– Det var nog det mest fantastiska jag varit med om. Så många dök upp med sina plagg och det var nog 5 000 i publiken. Och så vann jag.

– Jag har fått vara med om så mycket roligt, säger Astrid.

Annons