Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ibrahims tuffa sits öppnade mina ögon

Från stranden kom fruktförsäljarna för att vinka adjö innan vi klev på bussen. En av dessa var Binta, som hade Afrikas soligaste leende. Hon hälsade adjö med en säljares uppriktighet.

– Welcome back! You are good for my business, sa hon.

Jag hade valt Gambia som mål för min första resa till Afrika.

I bakhuvudet fanns bilden av ett pytteland på en väldig kontinent. Ett lättillgängligt mål dit svenskar rest i över ett halvt sekel, enkelt och bekvämt, ett solsäkert resmål utan farliga äventyr. Det passade bra, för här skulle jag vila.

Resan tog runt nio och en halv timme i flygplanet och efter någon halvtimme i buss packade jag ur resväskan på hotellet.

Snabbt upptäckte jag den kilometerlånga sandstranden på andra sidan vägen. På väg dit måste man passera diverse försäljare, skomakare, växlingskontor, supermarkets, matställen och fruktförsäljare, som Binta. Det var omöjligt att ha bråttom och svårt att hålla i pengarna. Alla ville prata och stranden var som ett samhälle i miniatyr.

Binta och hennes kollegor hackar snabbt ihop en frukttallrik av säsongens frukter. Riktigt gott, smakar det, efter en dag vid havet.

Tallriken med frukt kostade runt femtiolappen. För mig är det helt okej. För en genomsnittlig gambier motsvarar det fyra dagars inkomst. Det känns obegripligt att tänka så, när man sitter i skuggan under parasollet.

Skillnaden mellan turister och gambier blir mer uppenbar nästa dag, när jag träffar Ibrahim. Han är rullstolsburen, drabbad av polio, en sjukdom som varit utrotad i Sverige lika länge som vi besökt Gambia. Jag ger honom lite dricks och vi pratar en stund.

Nästan alla barn i Gambia är numera vaccinerade mot polio och sjukdomen är på väg att utrotas även här. Ibrahim, som för övrigt känner till vår Zlatan väldigt väl (folk är fotbollstokiga här), berättar stolt att han har en frisk dotter, men att även hans fru är rullstolsburen i polio.

För att försörja familjen rullar han omkring längs turistanläggningarna och berättar om sig och sin familj. Helst vill han att jag skickar pengar varje månad, men jag avböjer lite skamset.

Ibrahim är glad och vänlig som alla jag möter här. I pyttelandet Gambia råder vänliga veckan hela tiden. Visst, folk har all anledning att vara vänliga mot turisterna, eftersom de har enorm betydelse för landets ekonomi, och deras egen.

Jag frågar inte om Ibrahim får någon handikappersättning. Det känns onödigt när jag vet att Gambia ligger i bottenskiktet bland världens länder på FN:s lista över mänsklig utveckling. Vissa sociala framsteg har dock gjorts på senare år. Nio av tio gambier har till exempel tillgång till rent vatten och livslängden ökar. Och folk är glada över att tiderna blivit bättre.

Det är inte bara Binta som säger adjö när bussen ska ta oss till flygplatsen och tillbaka till Sverige. Även Ibrahim dyker upp och hälsar. Han får lite av det sista jag har kvar i reskassan innan jag går in i bussen.

När han rullar bort i sin stol funderar jag över hur det ska gå för honom och hans familj, nu när turisterna åkt hem.