Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I vågskvalpet av gotländska magplasket

/

Flera frågor skvalpar omkring i sommarstiltjen efter Marianne Samuelssons gotländska magplask. Vad är regeringens roll i förhållande till de självständiga myndigheterna?

Annons

Vågar landshövdingar och andra ledande beslutsfattare tala fritt ur hjärtat på interna möten framöver, när det finns en risk att någon bandar allt? Kan man ana partipolitiska motiv bakom kommunminister Mats Odells (KD) välavvägda spark i baken på landshövdingen? Sist men inte minst, skulle verkligen landshövdingen ha avsatts om denne varit en man?

För att börja med den sistnämnda frågan bör den alltid ställas. Män och kvinnor mäts inte alltid efter samma måttstock. När det stormade kring flera ministrar i samband med Reinfeldts utnämningar var det Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius som fick gå.

Men i det nu aktuella fallet är det att gå över ån efter vatten att peka på könsmönster i hur män och kvinnor behandlas, så som miljöpartisten Zaida Catalan försöker göra i ett inlägg på debattsajten Newsmill. Samuelsson fick inte gå för att hon är kvinna, hon fick gå för att hon i ord och handling visat att hon inte är rätt person att vara landshövding.

Av samma skäl är det långsökt att likt den socialdemokratiske debattören och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren ana en politisk markering i avskedandet: ”För alliansen var det här ett ypperligt tillfälle att möblera om”, säger han i en kommentar till TT. Tala om att göra bisak till huvudsak. Återigen, Samuelsson försatte sig själv i en omöjlig sits genom sitt klandervärda agerande. Hennes förtroende hade varit precis lika mycket förbrukat vilket parti hon än tillhört.

Samuelsson hade säkert kunnat sitta kvar om hon hade gjort avbön efter avslöjandet om inställningen till att ge kändisar och rika människor gräddfiler i myndighetsutövningen. Men istället för att göra en pudel blev hon en pitbull. Att anklaga en medarbetare för illojalitet istället för att koncentrera sig på att reparera klavertrampen tyder på allmänt dåligt omdöme, uselt ledarskap och okunskap om den grundlagsskyddade meddelarfriheten.

Rätten att berätta om missförhållanden utan att bli utsatt för repressalier kan måhända verka obehaglig för makthavare. Men den som är en god ledare klarar av att både se fördelarna med den friheten och ha så högt till tak i organisationen att man kan göra bort sig ibland. När det går så långt som i det aktuella fallet är det snarare ett tecken på underliggande problem.

Hade då regeringen något annat alternativ än att avsätta Samuelsson? Knappast. Den politiske chefredaktören Per Dahl på m-tidningen Barometern slår ett slag för att det ska vara domstolar, inte regeringen, som avsätter en landshövding för att hålla rågången mellan politik och förvaltning.

Men de självständiga myndigheterna fungerar inte om politikens förtroende för dem skadats. Det bästa hade så klart varit om Marianne Samuelsson själv insett att hennes situation blivit ohållbar, men eftersom hon inte gjorde det fick regeringen gripa in. Att inte göra det hade varit bra märkligt.

Liberala Nyhetsbyrån

Mer läsning

Annons